Sorgligt men sant och däremellan lite glädje

Man är glad. Man steker köttbullar, leker med barnet, hunden och kanske även lite med Dan. Man sköter sig som vilken Svenson som helst.
Sedan kommer vågen in och klumpar sig fast i halsen. Men man sväljer hårt, andas ut och klarar sig för stunden. Man är ju stark. Sedan börjar allt om igen, det kanske går en dag och ibland faktiskt två. Men man kommer inte undan för rätt som det är klumpar det sig igen och sorgen välter över en och man kommer inte undan. Man är inte så stark. Man är väl mänsklig kanske.
Inte blir det lättare att handskas med det hela heller när man är en känslo(känslig?)människa, det går liksom inte att låtsas vara resonlig och prata förnuftigt och gud vet allt, med sig själv. Det är ju såhär det är.

Jag har vart med förr, tidigt i livet och inte blev man starkare av det heller fast ett favoritmotto är " det man inte dör av härdas man av". Lite lagom kallt och cyniskt mantra, men vad då.
(Att försöka kommer man långt med, som man så tröstande brukar säga till den som ständigt missar pallplats).
Fast den här tävlingen vill väl ingen vinna. Jag menar, jag kan tänka mig att dö någon gång om sådär hundra år. Men jag vill inte behöva lämna någon.

Nu är datumet satt. Ja, en borgerlig begravning blev det till slut. Pappa hade gått ur kyrkan, ingen visste det eller något annat heller som underlättade alla frågor som kan komma när man ska planera det sista "hej hej leverpastej".
Pappa hade det tufft, speciellt sista tiden så på sätt och vis är det en lättnad att det tog slut.
Och herregud vad glad jag är att jag har syskon!
Att vara "ensambarn" har säkert sina fördelar, men när det kommer till jobbiga stunder i livet, är det helt sant skönt att inte vara ensam.

En sak, ni som är dåliga på att kramas, sluta vara så dåliga på det.
En extra kram är tusen kramar värt när där inte längre finns någon att hålla om. Även om den kan kosta på att ge. Jag är oändligt glad över att jag gav den där kramen. Flera gånger.

Annars då. Jotack, jag mår ganska bra, faktiskt kan man både må bra och vara ledsen samtidigt!
Fast det är ju att föredra att må bra och vara glad samtidigt.

Ida växer och det blir bara soligare och roligare för varje dag som går, gullunge, gullunge, gullunge!
Och Dan är ta mig f-n fortfarande ett riktigt kap. En värsting till farsa (positivt då javisst) och en tiopoängarkille, sambo och människa i allmänhet. Lucky me.

Men.
Börjar arbeta igen tisdag nästa vecka.
Har varit hemma nära 15 månader. 15 månader!! Det tror jag inte på, kan inte vara sant, fast Dan och bristen på föräldrapenningdagar, hävdar envist att det är så.

Tja, innan jag drog hem och genomled en mardrömsförlosning med lyckligt slut, hade jag så noga plåttrat ned alla lösen ord på små fina postit-lappar.
Du vet, till jobbdator, telefon, olika inloggningsuppgifter. För hej, jag känner faktiskt (den sidan) mig själv rätt ok för att vara 34 år.
Men jag hade inte tänkt på att lägga dem på ett förnuftigt ställe. D.v.s någon plats som Dan kände till.
Men idag kom jag faktiskt på vart jag hade lagt dessa superviktiga papperslappar. Lord, VILKEN tur!
Jag kan fortfarande förnimma känslan av vällust och lättnad som kom över mig likt doften av nybakat bröd.

Tills jag kom på att den där väskan ( till förmån för ett nytt nödvändigt reafynd) skänktes till Gengåvan-insamlingen för några veckor sedan.
Så nu kära vänner, behöver jag alltså starta min slumrande Anticimexkarriär, upp med att ringa kleti och pleti och försöka lösa detta på ett humant och icke-förnedrande sätt.
Uhh.

Men vad f-n. Jag har bestämt mig.
Det kommer att lösa sig.
Jag kan väl inte vara den enda som haft (har?) gröt i huvudet?

KRAM och hoppas att så många som möjligt får så många fina sommardagar som bara kan finnas kvar denna sommar.

En skitsak

Vi måste alla skita.
Man äter, sover, har lite sex, jobbar, leker och städar och däremellan är det fasta.
D.v.s ibland är det mer av det ena och vise versa.
Man kan säga som så att har man småbarn och hundvalp har vissa aktiviteter en tendens att ta över andra.

Men det var inte dit jag skulle komma.

Så här i längtans tider finns det ett ämne som behandlas mer än andra. Inte så mycket för att det hör ihop med den första ljuva vårsolen mot våra köldfrusna kinder, eller att MQ sportar fram fränaste vårmodet i sina skyltfönster.
Snarare tvärtom.

Det började för några veckor sedan när jag stod där ute huttrandes i iskylan och hålögt tittade mot ett kalt träd. Det hade vart rätt dåligt med sömn och jag var liksom glad att jag alls kom ut i svinkylan för att jag helt enkelt var tvungen.
På med hundra lager kläder på mig och unge och ett par desperata lager med mascara för att försöka dölja tröttheten inombords (lite fasadmålning får en att känna sig lite lite bättre till mods. Även om klockan är 07.00 och det så bara handlar om att jycken ska på kisspromenad).

Stod där och filosoferade, ändå glad över att jag faktiskt stod där jag stod med barnvagn i ena näven och jycke i andra. Kände mig rätt lycklig faktiskt.
Plötsligt hör jag en ilsken stämma ovan molnen och jag tittar förvirrat upp, vad har jag gjort nu kära Gud, fan också jag ska aldrig röka mer jag lovar ( för någon sekund trodde jag faktiskt att ett litet ilsket rött Gudstryne skylle blicka ned på mig däruppifrån).
Sedan följde en lååång hargong om att jag minsann inte plockat upp hundlorten efter mig och gud vete allt. Insåg rätt snart att detta inte var Gud. Gud svär inte.

Man kan säga att jag blev lite tagen på sängen.
Det var trots allt tidig lördagmorgon och knappt birdisarna var vakna.
Jag försökte trött förklara att jag brukar alltid ha med påse men just idag hade jag glömt, kom ju knappt ihåg att ta på mig trosor innanför byxorna, eller ja just det sa jag inte, men tänkte.

Jag hade lika gärna kunnat vara knäpptyst, för damen ifråga, som förresten stod på en balkong och inte uppe på något litet ilsket moln, liksom lyssnade inte utan drämde bara igen sin lilla balkongdörr så det visslade om det. Det var nästan så att luften dallrade efter den lilla enmansmonologen.

Kvar stod jag på marken med röda kinder och SKÄMDES.

Skämdes för alla som inte tar upp efter sina hundar.
Men hur knäppt är inte det, ska man gå runt och må dåligt över folk som inte plockar upp sitt skräp på backen också, nej tack, jag har nog med grejjer att må dåligt över om jag skulle vara på det humöret.
Tänkte jag och drog lilla vagnen hem med huvudet gömt under jackan.

Bajsgrejj nr 2.
Hmmm. Det luktar skit. Tänkte jag när jag stod i hallen med gastande bebis och en hel tandrad från hunden inborrad i en väl vald mjukdel på kroppen.

Blöjja. Check. Mina skor. Check. Andedräktskoll mot handflatan. Check.

Inser med fasa att vänsterhand som håller om en mjuk bebiskropp, är fullständigt insmetad.
Med skit.
Får syn på Dios käft som ihärdigt tuggar på min arm. Fullständigt nerkletad. Med skit. Den också.
Källan till det jävliga helt enkelt.
I nästa stund ser jag hur lilla Ida får sig en rejäl våtkyss rakt i sitt lilla söta barnafejs och då får jag nog och slänger ut hundkraken genom dörren, som förövrigt var stängd.
Ja han blev lite paff men ut kom han till slut.

Och in med efter att jag funderat ut en plan.
Jycken undrade nog vad för bra grejj han lyckats med då belöningen var stor och riklig.
En halv sötlimpa insmetad i leverpastej senare kunde man nästan bara känna leverpastejlukt (jag kan berätta att det är inte helt lätt att komma på en metod för att rengöra en valpmun stor som en krokodilkäft).

För dem som undrar kan jag också berätta att leverpastej luktar marsipan i jämförelse med kattskit.

Jag älskar djur och tar dem oftast till försvar men kom igen, detta är äckligt. Och jag inser ju att värre kommer det bli med bebis kommer krypa runt och käka allt som ser ut som choklad och allt som inte ser ut som choklad.
Och jag tänker att detta är faktiskt priset vi får betala för att våra barn trots allt ska få växa upp och inse att husdjur är en del av livet, på gott och ont.
Inte vill vi väl se gator tomma på katter eller att barnen ska växa upp med tron att djur, dem finns bara i bur?

Nä. Torka upp skiten kära vänner.
Och till alla er surgöbbar/kärringar därute som inte råkar vara djurvänner: bit ihop och håll tyst.

Nästa gång kanske det är ert barn eller barnbarn, som kommer fram och vill gosa med den söta mjuka valpen där på gatan.

Kram ;)

In i dimman

..och ut igen. En mycket träffande beskrivning av minst två olika sinnesstämningar. Börjar med den ena.

Luften gick ur. Pfffff sa det och där försvann den lilla energi man hade. Mycket märkligt.
Efter en dag utan att ha varit utanför vare sig pyjamas eller hus, finns inte ens reserven kvar på batteriet.
Eller som jag brukar gasta till Dan: du tanken ligger på sista röda strecket på reserven, hur många mil kan det vara? Han hatar att jag säger så, vaddå??! Jag tycker det är glasklart. Skitsamma.

The botten was nådd när Dio körde sitt tokryck efter sedvanligt snöbad (rallyvarv genom alla våningar för att sedan hoppa upp i sängen rakt på sovandes Ida så hon fick röda skrapmärken över hela halsen och var otröstlig i en timma efteråt). Tur man inte skulle till barnläkaren denna dag.

Då. Kände. Jag. För att slänga ut hundkräket i snön, ta med mig Ida ner i sängen och sätta i öronproppar.
Alternativt panikringa Dan och sedan ta in på hotel. Och spendera dyrbara slantar på skumpa och spabehandlingar och sova hotelsäng och bli utvilad & snygg (kanske även kåt, glad och tacksam?).
Fast jag skulle sakna Ida då så det är inget alternativ.

Strunt samma. Jag har nu så här på kvällskvisten kommit ur dimman och inväntar nu lite andra njutningsmedel att stilla mitt sinne med.
Smågodis. En sleten morsas drog.
Jag borde ut och springa, men det går ju tyvärr inte då det är så dåligt väder. Synd.

Dimma, trolig om än tillfällig, nr 2.
Ska på födelsedagsrajrajpartaj på lördag. Hur kommer det sig att sådant som förr var det roligaste inför en fest, nu är det mest jobbiga man kan tänka sig? Tänker kläder. Det andra är lugnt.
Så fet har jag ju inte blivit.
Och jag får fortfarande emellanåt visa leg på systemet så så rynkig och ful kan jag inte ha blivit.
Fast det har ju inget med snygghet att göra, att man får visa leg menar jag.

Men plötsligt är det så mycket mer man tänker på när man står där och rotar på klädhängarna på Åhlens. Ser jag inte för tonårsaktig ut i den där, fan man kan ju inte ha för kort kjol då kanske man ser ut som man "försöker" se ut som en 20-någonting. Näh. Man vill ju se seriös ut. Och snygg. Gärna lite lite..sexig? Haha. Magvalken finns där den finns så egentligen blir det väl samma gamla svarta trasa som vanligt. Skönt då sparar man dem pengarna också. Kan köpa en drink extra i baren istället. Eller en söt body på Lindex till Ida. Det är tur att man är rolig.

Dio förresten, han har fått för vana att springa över till grannen och göra number two. Vi har gemensam rabatt och högra sidan är tydligen mer attraktiv. Självklart plockar man undan skiten så gott det går. Men ni vet, snön är inte lika vit efter ett halv kg bajs. Men vad ska man göra, kan ju inte ut och klorrengöra efter. Kan vara därför som grannarna smyger till bilen på mornarna.

Nästan så jag känner för att köpa en buttericksbajs och lägga på farstukvisten.

Ps. Vart tog den söta lilla hunden vägen

Nu är det ett favoritprogram på TV. American Idol. Ska bli skönt att få grina lite glädjetårar.
Ät gott. Må gott.
Kram

Känslorna Dessa känslor

Uhh ja. Jag blir så trött. Därför blir det en lite deppig blogg den här gången.

Trött, hur då? På mig. På mammalivet. På att våren dröjjer och på att jag inte kommer igång med målandet och med tränandet. Och ofta svallar känslorna berg-och-dalbana när det gäller HUNDEN.

Glömmer man? Är jag dement i förtid eller har jag bara förträngt hur DJÄVULSKT jobbigt det är med valp.
En sak är säker. Det är jobbigt med två bebisar speciellt som dem pratar två olika språk och har olika behov.
Visst, detta livet är självförvållat men man kan väl få GNÄLLA LITE iallafal. ;)
Är väl därför man bloggar.

Men det går, det ska gå, Ida ska få sin kompis och jag min power-walk-partner till sommaren.
Utseendet spelar ingen roll, näh näh.
Men i Dios fall är det tur att det påståendet inte stämmer.
Det gör det lite lättare att smälta alla fanstyg han tar sig för (jojo brist på tillräcklig aktivering emellanåt får sina följder).

Fem timmar senare.
Jag är lite vänligare nu känner jag, kan bero på mätt mage, ena handen full av smågodis, den andra håller ett rödvinsglas.
Nog om jyckolas.

Kolla här på länken nedan, ge det ett par minuter av ditt liv:
http://www.atl.nu/Article.jsp?article=57650&a=Nu%20kommer%20kokvinnorna

Jag vet inte, men jag har alltid dragits till människoöden av olika slag- att höra berättelserna om dem vill säga.
Jag grottar ned mig i självbiografer om hur människor levde under andra världskriget, dokumentärfilmer som "Hästmannen" eller historier om människoöden som systrarna i "Att leva med sin siamesiska syster" eller inslag om vanvård av äldre taget ur Kalla fakta.
Jag fixar inte längre alltför gripande berättelser om barn som far illa eller om hur djur missköts.
Efter Idas intåg blöder hjärtat lättare och tårarna kommer av minsta lilla.

Men bara namnet sätter sig som en snorbobba på finduken: "Kokvinnorna".
Klart man måste se denna. Ja herregud. Snacka om att man gör sina val här i livet.

Vad händer i veckan annars då?
Tja det är fredag idag. Veckan rusar som vanligt.
Ida är förkyld, snoret rinner och hon vill vara nära mycket.
Jobbigt för så små, dem kan ju inte snyta sig, snoret klibbar fast i näsan och svårt att andas blir det såklart.

Var förresten i Jörlanda och hälsade på förra veckan.

Pappa hälsade vi såklart på en stund.
What a mess, han hade hela bordet fullt av räkningar.
Jag och min ena bror försöker nu rensa i hans räkningar, vi ringer samtal och försöker ordna avbetalningar m.m.
Suck. Många har gått till kronofogden, andra är på väg.
Och lyssna nu, det är inte för att han köper över sin ekonomi.
Näh, han struntar helt enkelt i att betala räkningar, fakturor på småsummor som får påminnelser och sedan går till inkasso.
Inte klokt, vad ska det bli av min lilla papps. Han som från början är en duktig ekonom och haft stenkoll på allt som kallas siffror. Nu 71 år och jag känner inte igen honom längre?
Det är grymt jobbigt att förlora en närstående men det är jättejobbigt att se någon man har kär förlora hela sin person, att långsamt försvinna för att bli någon man inte känner igen.
Man ska ta allvarligt på deppression. Från början.

Hur är det då att förlora någon man inte ens fått lära känna?
Fick just reda på att en bekant förlorat sin bebis i v.19.
Hon fick gå och invänta missfall för att sedan föda fram sin lille son.
Kan ni ens tänka er det, hur det skulle kännas?

En annan tjej födde sin lille son som fick syrebrist p.g.a förlossningsarbetet.
Han fick leva i ett halvår.

Livet är grymt på många olika vis, ibland räcker inte orden till och man måste bara gå vidare.
För det är det enda alternativet. Och sedan någon gång blir livet lite ljusare igen.

KRAM till alla er som kämpar mot att låta sorgen ta över.

Och nu ska jag krama mina nära lite extra mycket.

-älsklingar!-

Tant ska ut på galajj och Dio denna Dio..

Aha. Mhhm. Jag vet.
Det är ganska exakt riktigt j-vla längesedan jag skrev något.
Men till mitt försvar, det har vart miljarder saker som tagit tiden och kanske framförallt, lusten.
Men nu vips så sitter jag här igen och nu ska här skrivas,  ta mig f-n!
Dio.
Jag börjar med honom.

Vår lilla damp- vovve har nu vart hos oss i ca 3 veckor.
Han är otroligt jobbig, bitig, ettrig och alldeles underbar.
Men ofta ofta vill jag bara dänga honom i backen och skicka honom tillbaka dit han kom från, via posten i form av ett litet väl tillplattat paket.
Ahrrgg. Har jag helt glömt av hur en valp är?
Har jag tappat förståndet med amningshormonerna kanske?
Ja jag vet inte. Men som nu när han sover är han ju så söt.
Och hund skulle vi ju ha så...jag biter ihop.
Medans Dio biter till så blodet sprutar ur mina händer. Eller biter sönder våra möbler tills dess att ändast brasved återstår. Man svär ju lite inombords, det händer. Ofta. Han hårar ju iallafal inte ner. Det är bra.

Men Ida tar det coolt, goaste ungen i världen! Alltså att hon har mitt blod i sig, är det möjligt?!
Hon bara daskar till hundrackarn över nosen eller piper iväg i sin lilla rullator när han blir för dryg.
(Och Dan stackarn vågar inte protestera när min klagosång går igång, för vovve det ville han ju ha och det fick han, med besked).
Strunt samma.

Annars då? Tja.
Julen kom men inte pappa som var för krasslig. Lilla papps, livet är inte enkelt.
Det blev trots allt mysigt med Dans pappa och särbo som kom ena dagen och avlöstes nästa av Dans mamma med sambo. Och sedan hade vi folk här hemma i dagarna sju, men det var en bra jul- ansträngde mig lagom, köpte allt färdigt (nästan)! Inget dåligt samvete över det, misstänker att nästa jul blir man tvungen att baka iallafal peppisar, men det gör jag nog gärna (bara jag slipper smaka på kletiga bebisbakade kakor med snorbobber i).
Party då?
Idag ska jag faktiskt ut och svira lite.
Det är 4:e gången jag beger mig ut och inte har jag vett att ha dåligt samvete för det.
Jag ska ha kul, i lagom dos.
Ska ju hänga på Anna och 23 åringarna. Och jag som bara har ett par fula tre år gamla stövlar att ha på mig. Inga stilettklackar här. Redan där lyser det ju 33 åring. Dessutom har jag en magvalk, vilket 23 åringarna jobbat bort på SATS.

Gulp, nu är det jag som är mormor i gänget, haha men det gör faktiskt inget. ;).

Fixade håret i går.
Eller ja, för 1600 kr hade jag faktiskt förväntat mig att slingorna skulle suttit LITE snyggare...känner mig inte jättesnygg direkt..
...men det är väl därför man betalar för dyra drinkar på krogen?

I morgon blir det en sväng till Dolanda och hälsa på papps och bror med familj.
Avskyr ordet men nu verkar det faktiskt passa ändå, MYS ska det bli.

Nu måste jag slurpa i mig den frysta portionrätten Fisksoppa (så jag inte blir en pinsamt asfull 33 åring) och hälla i mig lite rött så jag blir lite glader (och snygg).
Kram

Dopet, julen och allt däremellan

Oj oj oj så länge sedan jag skrev något här.
Men skrivlusten har inte vart där, vart lagom nöjd helt enkelt?

Har ju hänt en del, dopet för en månad sedan gick superbt!
Underbara unge, skötte sig strålande glad och go hela dagen.
Mormorsmor var här och det var härliga dagar.

Tack alla för en fin dag!

Just nu är det dock planering inför jul som gäller.
Julen ska ju vara glädjens högtid som det så fint heter. Idas första jul är det med.
Senaste åren har det varit en del funderingar kring hur vi syskon ska lösa julen för pappa.
Eller ja, ska jag vara helt ärlig är det väl mest jag som engagerat mig i det.
Klart pappa ska få vara med någon i familjen, ingen ska behöva sitta hemma själv på självaste julafton.

Pappa är skröpplig, han har kol och har haft stora problem med alkoholen senaste, tja? 12 åren.
Sedan mamma gick bort har hälsan vacklat ordentligt.
Det har varit många turer in och ut på sjukhus.
Förra vintern var han nära att inte klara sig men reste sig ur det svarta hålet och ingen var gladare än jag.
För det är så, att han är ens pappa och alla gånger han och mamma ställde upp för oss när vi växte upp, its payback time.

Men det är alltid ett trixande detta med att besöka honom eller hur han ska besöka oss.
Bilkörning klarar han inte så bra.

Sist han var här och skulle hem till Jörlanda igen, hamnade han i Årjäng eller någonstans (han vägrade berätta, om han ens fattade vart han körde fel).
Hemresan tog nära 6 timmar. Skratta eller gråta? Ibland vet man inte...
Ja jävlar, denna julen blir det tåget för honom.
Som han aldrig (!) åkt förr.

Som grädde på moset kommer vi förmodligen ha en annan liten spellevink här då att hålla reda på.
Jag har tvivlat, kommer man att orka? Men det är nog så gott som bestämt nu, en ny familjemedlem är på gång...mer om det framöver! Jag längtar trots allt, känner att det fattas någon i vår lilla familj. Det vet jag att Dan gör med;).

Annars då?
Tja, hårmanen har klippts av, yes, känns underbart att kunna dra handen genom håret utan att där finns tover p.g.a kletiga bebisfingrar;).

Nej nu ska jag iväg till Öppna förskolan med Ida.
Ha en fin dag!

Dop i helgen.
Det gick så bra att det känns som att det inte finns något att skriva om.
Inga dråpligheter what so ever.
Dopklänningen satt lagom korvigt på. Ida var glad och tyst (!) hela tiden.
Prästen var lagom töntig och höll gudstjänsten kort. Alla släktingar och vänner var på plats (ja nästan iallafal).
Acki sjöng så vackert att tårarna närapå föll. (Kan varmt rek. "fem fingrar" (Peter Le Marc) som doplåt. Aerosmiths "I dont wanna miss a thing" var ochså môcket varmt och fint sjungen).

Efterföljande kalas hemma hos oss gick finfint, fullknökat med 25-30 gäster.
Det enda som pajjade var brödet som blev bränt i ugnen och barbapappa som läckte kulor. Kudden alltså.
Pallade tydligen inte trycket från 6 ungars ivriga kramande.
Förresten, återkommer med lite dopbilder.

Mormor Stina kom redan på fredagen och det var mysigt att ha henne här.
Jag hoppas att hon får finnas hos oss i många år till så att Ida får lära känna sin sköna mormorsmor.

Hon är rolig Stina, " äsch sluta amma och ge tillägg- det är väl bara jobbigt för dig att amma".
Hon berättade lite om min morfar som jag inte visste om, han var tydligen väldigt svartsjuk.
Stina har alltid varit poppis, hos gamla som unga..
Min morfar Kalle var driftig, ägde en fiskkonservfabrik och senare en fiskerifirma (dem köpte bl.a upp färsk fisk i saluhallen i Göteborg som sedan såldes vidare till olika restauranger). Han älskade fisk Kalle.
Morfar dog 1994, tolv år tidigare blev han sjuk, fick en hjärtattack och han blev sig aldrig lik efteråt.
Stina träffade aldrig någon ny man, trots flera beundrare- en viss Gunnar erbjöd henne 1 miljon om han fick flytta in hos henne "men om jag tröttnar på dig då vad händer då med miljonen" hade Stina skrattat "den får du behålla såklart" hade Gunnar svarat då.
Ja jäklar.

Idag kom monteringsgubbarna med braskaminen.
Dem hade en boxer som satt och såg ledsen ut i bilen så jag & Ida tog en liten skogspromenad med honom.
Man har blivit väldans bekväm märker jag, nästan glömt av dem dagliga hundpromenaderna nu när man är utan vovve..men lagom till jul kommer det bli ändring på det (förhoppningsvis).
Återkommer i ämnet.

Nu kommer Dan hem, ska ut och luncha. Vågar inte kika upp på övervåningen, för att se hur det går med kaminen- tänk om det fattar en decimeter så dem måste göra ett nytt hål i golv/taket (tack Annika!).

Den som lever får se...

44 inlägg. Över 1000 sidvisningar. Kul!
Inte trodde jag att mitt liv var intressant för någon annan att läsa men jag hade fel.
Själv slukar jag alla biografier som råkar komma över mig, och det är kanske därför jag skriver så som jag gör.
Nog om dä.

Det är bråda tider nu, passar på att skriva några ord när Ida tar sin förmiddags-nap.
Kom på att jag igår missade baby massagen på Bvc.
Skit också men å andra sidan fick jag köpt nya gardiner som Dan monterade upp, good bye hemtex- kappa med sailortema. Guud så gött.

Är inte riktigt i form.
Har haft ännu en natt med minimal sömn, Ida ville inte sova värst mycket. Jag börjar känna mig sleten.
Tur det finns smink.
Börjar inse hur många småbarns- föräldrar har det varje dag, jag tror det kan vara smakportionerna som ställer till det lite för Ida. Hon har inte ont i magen, snarare verkar hon ha en j-kla massa energi över och det just nattetid.
Hoppas det ordnar upp sig. Snart.
Annars då?
Tja, Dan har hostat in pengar åt TV4 så hans årsbudget 2010 är fixad.
Han är grym min kille! Hoppas hans chef har vett nog att gratulera honom lite extra. Det är han värd.

Nu på förmiddagen har det städats i källaren, mormor Stina kommer i morgon och ska såklart ha någonstans att sova, blir trevligt att ha henne här.
Men det räcker med några helger per år/ förlåt mormor men du är rättttt intensiv.

Har varit mycket snack med brorsorna ochså. Och med pappa.
Om hur han ska ta sig hit och hem på lördag.
Han är rätt skröplig min pappa, både i själ och kropp.
Jag hoppas vi tillsammans hittade den bästa lösningen för denna gång, även om det inte blev optimalt.

Nu ska jag iväg och köpa ägg, glutenfria kladdisar står på agendan.

Denna gång ska jag lyckas. Sikta mot stjärnorna så når du kanske trädtopparna.

En snabbis

Tyvärr blir det inte så roligt som man kanske kan tro.
Men så här har det gått idag:

1. Antal sömtimmar inatt
Check: ca 4
2. Antal kaffe till frukosten
Check: 2 muggar varav en iskall (Idas fel)
3. Antal tvättberg i källaren
Check: 1/2 hög (fantastiskt)
4. Antal ostädade kvm
Check: 200 (nänä vinden städas icke, någon ordning får det vara)
5. Antal leenden från Ida
Check: oräknerliga
6. Antal leenden från Dan
Check: Dagen är inte slut. Räknar iskallt med minst ett innan sängdax
7. Antal plagg stressköpta på Bergvik (varav ett till mig)
Check: 9 st
8. Antal plagg stressköpta på Bergvik som satt snyggt på krôppen (min, inte Idas, hon klär i allt lustigt nog)
Check: 1 st
9. Antal bakta kladdkakor
Check: 0 st
10. Antal gardiner upphängda i köket
Check: 0 st

Det var bara det jag ville säga.

En alldeles vanlig dag

Denna dag har rusat iväg. Började inte bra. Kaffet var slut. Illa.
Tog en snabb vända ner till köpcentrat, förutom kaffet kom jag även ut med en nödvändig liten plastkopp till Ida (hundra kronor, vansinnigt). Där ska smakisarna serveras tänkte jag.
Precis som Ida bryr sig om att det finns ett mumintroll på skeden.
(Nu är vi förresten inne på ärtpure´- potatisen var sådär, palsternackan gick väl an liksom moroten.
Men ärtorna, dem satt fint i lilla bebismagen! Mycket kul att se hur hon själv tog tag i skeden och förde den till munnen. Som ett mer bestående litet minne dagen till ära, finns nu även ärtklegg överallt i köket (och på Ida. Bara att vänja sig gissar jag).




Efter morgonshoppingen följde lite hetsstädande (faan, helvetes j-vlar brukar det låta enl. Dan).

När något är riktigt tråkigt brukar jag istället försöka få det att gå j-drigt fort.
Bra taktik tycker jag. Rent blir det.
Resultatet är även skadade trösklar och en dammsugare som slängs in i städskåpet fortare än en påse smågodis tar slut i min mun (FORT). Gamla dammis har fått sina törnar i livet.
Och Dan den stackaren får veta att han lever om han ifrågasätter min taktik (förlåt darling om du läser, jag menar inget illa det vet du men det är viktigt att inte sinka mig, det måste gå undan vettu).

Iallafal, orsaken till hetsstädandet var att Gosia skulle komma och förgylla min lunch...vill ha det snyggt hemma när man får finbesök (kram Gosia du är så fin).

Därefter ringde Dan och meddelade att TV4 var i akuthjälp av interjuvobjekt till ett litet reportage ang. målarfärg och barnallergi. Visst det gick väl bra! Så Gosia avlöstes av reporter&kamerasnubbe från fyran.
Ida var söt och grinig på samma gång när inspelningen gick av stapeln.
Fick köra en matning mellan filmtagningarna.
Det kändes märkligt att gå runt i Idas rum och "bara vara" på kommando, när det filmades. Men det va kul!
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_varmland?title=malarfarg_orsakar_astma_hos_barn&videoid=1095598

Sen var klockan plötsligt mycket och jag tog barn och vagn och traskade in till stan (i regnet, usch längtar redan efter sommaren, bara en satans vinter som står emellan sol och värme igen).
Köpte hissgardiner på Åhlens och lite annat nödvändigt.

Dan mötte upp och väl hemma igen bakades det kladdkakor högt och lågt. Resultatet? Kladdigt, göttigt, kaloristinnt.
Och nog 17 misslyckades jag ochså denna gång. Vad är det med mig och kladdkaka- det enklaste att baka sägs det. Och jag är ändå faktiskt ganska bra på bakning. Annars. Jaja, vi åt upp det misslyckade. Mumma! Sätter sig fint runt kärlekshandtaget. Måste börja köra lite sittups. I morgon.

Förresten vi satt och åt middag här hemma när jag störde mig på att det var så svårt att skära skinkan i bitar.
Se bild. Finn ett fel. Man kan säga att jag haft mycket i huvudet idag.

Och nu är det SENT och jag är tröttttt, kanske inte konstigt för i natt var Ida ingen lugn liten viol, höll oss vakna  flera timmar.
Dåliga samvetet börjar också smyga sig på nu...måste ringa brorsan i morgon....och kanske fixa något snyggt att ha på mig till på lördag...och hur ska vi göra med valpen......tankarna börjar snurra.

Bäst man går och nanar.

Jag blottar mig!

Jag är rädd.
Nu har jag lust att göra det enkelt för mig och skriva en lista över rädslorna.
Jag gillar listor, det kanske märks?
Nr 1-10. Snipp snapp slut så var sagan slut.

Men det skulle vara att göra det enkelt för sig.
Alla går väl runt och är rädda? Hm. Är det inte för att vakna upp och inse att man är förlamad så är det att man är rädd för att vistas i trånga utrymmen eller kanske för att se en spindel på väggen.
Eller vad vet jag om andras rädslor?

Men jag har en del rädslor. Det har jag verkligen. Vissa har jag försökt att kurera.
Ta detta med höga höjder. Jag kommer ihåg hur vi åkte på klassresa till fästningen i Kungälv.
Alla utropade åh! Wow! När dem stod längst där uppe och såg ner på vattnet långt åt tjotta hejti där nere. Men inte jag. Jag klamrade desperat fast i mitten av tornet och vägrade gå fram till kanten.
Hjärtat bultade och paniken låg på lur.
Det är ungefär det enda jag kommer ihåg från den resan (och Bräckboden såklart, gud så gött med kletiga kex för bara en tia).

Senare i livet åkte jag en ranglig hiss, högt upp ovanför en pool i ett soligt land, och kastade mig utför med hjärtat i halsgropen och svetten rinnande i ryggen. Med rep runt benen och bästa kompisen fast tätt intill.
Känslan var euforisk när man hamnade med huvudet ovanför vattenytan och insåg att man fortfarande levde. Hej livet, jag lever och jag vågar!

Jag gjorde om bungyjumpen ett par gånger till, på högre höjder och faktiskt i andra länder.
Lika livrädd och skräckslagen varje gång.
Jag överlevde men höjdrädslan finns definitivt kvar. Den gick inte att bota.
Trodde jag någonsin på det själv?

Jag är adopterad, fosterbarn tills jag var 21. Den ni!
Länge var jag rädd när jag var liten. Rädd för att han den där som sa att han var min pappa (hallå!min pappa heter faktiskt Ove) skulle komma och ta mig hemifrån.
Nog för att han försökte ett par gånger och herregud var rädd man var då, liten och ensammast på jorden.
Min biologiska far ville inte gå med på att adoptera bort mig. En tid efter att mamma gick bort, frågade pappa om jag ville bli adopterad, jag var myndig då och kunde själv bestämma. Valet var enkelt.
Det är bland det finaste pappa gjort för mig.

Under mina jobb har jag alltid råkat ut för något som är bland det värsta jag vet som vuxen- att tala inför grupp.
Panikångesten har alltid legat på lur. På något sätt har jag ofta blivit den som tagit på mig lite jobbiga uppdrag och har därför vart med om en del både små och stora anföranden inför olika typer av grupper.

Ett tillfälle som jag aldrig kommer glömma, jag var med i en tävling när jag pluggade en kurs på ett universitet.
Man skulle på 24 timmar komma på en smart lösning åt ett företag, i mitt fall handlade det om att lösa ett problem i produktionen på Bahko, ni vet sågbladstillverkaren i Lidköping.
Jag och min meddeltagare arbetade non stop i 24 timmar och sedan skulle lösningen presenteras i aulan på universitetet.
Men ingen hade sagt att media skulle vara där och att det var en så stor händelse.
Jag glömmer aldrig paniken när vi steppade ut i den upplysta lokalen och insåg att herre j-vlar, detta är ingen liten klasspresentation.
Jag tror presentationen gick käpp rätt åt skogen, kommer knappt ihåg.

Men jag har fortfarande kvar tidningsklippet med min interjuv. För såklart tackade jag ja, till att bli interjuvad. Hur det gick med vårt förslag? Inget vidare, vad jag vet finns det fortfarande en kille som står och för hand tar hand om sågbladen på linjen, efter att dem blivit pulverlackerade. Fy tusan vilket enformigt jobb (fast helt ärligt, killen verkade trivas som fisken i vattnet och förstod aldrig problemet).

Vi fick varsin fin tigersåg som tack för hjälpen. Den har jag (ok då grabbarna i mitt liv) haft stor nytta av.

Min ångest inför att prata inför folk, den består såklart.
Idag har jag många gånger stått där framme. Lika livrädd varje gång.
Jag känner mig expoooosed! Som en viss hemmafru skulle sagt.
Fast jag överlever med förståndet i behåll, det har jag faktiskt lärt mig. Tack för det gode Gud.

Men allt handlar ju inte om Dem stora Rädslorna.
Med förväntansfulla steg traskar jag ofta in på Ikeas tygavdelning.
Brukar tumma på dem vackra tygerna med fuktiga handflator och drömmande blick.
Riktigt ser framför mig hur snyggt det skulle vara med en ny köksgardin, kanske det där randiga tyget?

Öppnar ögonen och inser att nähh, inte idag, jag vågar inte, ingen ide´ att slänga ut pengar på något tyg.
Det kan aldrig gå bra.

Fråga pappa, jag har klippt shorts av hans byxor mer än en gång. Ska bara lägga upp byxorna men vips så var där felmätt och ojojoj där fick pappa ett par nya kortbrallor istället.
Nä sy kan jag inte. Den gamla kappan med sailortema som inte alls passar in, får hänga kvar och stirra mig i ögonen varje gång jag ska ta en kopp kaffe.

Någon gång ska jag våga. Bara inte idag.

Var ute vid vattnet i Lidköping en gång för länge sedan.
Sixten var väldigt liten, söt och inte rädd för något.
Det var varmt och skönt och lyckan var stor. En fantastisk sommardag för ungefär 7 år sedan.
Solbruna bara fötter på varma klipphällar och slutna ögon i stark sommarsol.
Plötsligt tyckte jag att jag hörde något konstigt. Vände mig om och tittade ner.
Orm! Så in i h-lvete många ormar. Överallt.
Nedanför mina fötter och snett bakom mig i busken.
J-klar vad fort jag hoppade upp, hjärtat i halsgropen och panik, panik, panik!
Sigge var borta och allt jag kunde se var orm, orm, orm.

Gastade så högt jag kunde och sprang (med eld i baken) fort som bara den upp och iväg,
Sigge fick jag tag på och med ena handen runt tjocka lilla valpmagen och den andra med bilnyckeln i högsta hugg rusade jag mot säkerheten.
Kom senare fram till att det var ett ganska välkänt orm tillhåll, ett "snake pitt" bestående av snok, inte stora kobror eller anakondor, men det spelade liksom ingen roll just där och då.

Försökte långt tidigare (tiden på Dingleskolan, jo jo) bota ormrädslan genom att ha en orm (kommer inte ihåg vilken typ, men den var låååång) runt halsen (faktiskt ganska varm och inte alls slemmig). Det var jobbigt.

Jag är livrädd för ormar. Fortfarande. Såklart. Usch. Dem är nästan lika äckliga som fästingar (ursäkta Maria!).
Fast t.o.m jag inser att ormen har någon form av funktion. Till skillnad från fästingen då.

Nu då? Tja, den närmaste rädslan är nog att något ska hända med Ida.
Men det har jag fått höra är normalt. Och den rädslan kommer tydligen ochså hålla i sig. Livet ut.

Men den kan jag ändå leva med.
För hade jag inte haft den hade jag ju inte haft världens underbaraste unge.

Ps. personerna på bilden har inget med texten att göra (dem är bara söta, lilla Elsa och Sigge för många år sedan)

Ida badar

Inte varje dag. Men ibland.
Då kan det se ut så här.
Jag försöker att inte köpa för mycket kläder och sådant. Det går sådär.

Men Dans 35 år gamla badkappa funkar fortfarande.

Dopet

Jag ville hellre ha en namngivningsceremoni hemma eller på något annat fint ställe.
Tänkte att jag inte är så värst mycket för kyrkan (tänker mest på begravningar) och att det känns för stelt och trist där.
Men så är vi konstigt nog två om att ha tillverkat denna underbara unge.
Och han med storforsgenerna, tyckte annat.

Därför bär det av till en faktiskt väldigt mysig liten kyrka nästa helg.
Bebis ska doppas i samma skål som pappsen nämligen.


Vi kommer vara ganska många. Prästen är ung och lite töntig (jag vet jag har fikat med honom). Perfekt med andra ord.
Vi kommer att ha en fantastiskt duktig sångerska och gitarrist. Beroende på Idas på humör, kommer några olika låtar att sjungas. Jag kommer att börja grina såklart. Inte bra för sminket.
Ett par konventionella melodier men även kanske någon mer fräschare sak står på menyn...återkommer om musiken efter dopet.
Jag hoppas att det inte blir ett dopp, förresten.
Jag får konstiga bilder framför mig, om hur prellens grepp liksom lossnar och hur Ida åker huvudstupa före ner i dopfunten.
Aj, aj, aj.

Iallafal, jag har kommit fram till att det nog kommer bli mycket trevligt. Vi ska samlas och äta en bit och dricka ett glas vin, hemma i Karlstad efteråt. Stina, min kära gamla mormor (78 år men känns som 60 år) och numera gammelmormor, kommer säkert hålla låda i vanlig ordning. En riktig krutgumma det där.
Môcke trevligt som min söta sambo skulle påpekat.

Och idag söndag kommer farmor Enqvist. Hon har putsat, tråcklat och förstorat den gamla dopklänningen så att den ska kunna rymma Idas ymniga bebiskropp. Så idag blir det mannekängande.

Nu ska jag faktiskt upp en våning och pussa lite på just denna goa kroppshydda.
Finns det någor mysigare än en varm, småtjock bebiskropp?

Ha en fin söndag.

Man ska inte måla på väggen Inte heller äta kakor (den som spar han har)

Måla inte faan på väggen! Har man hört någon gång.

Liten tuva stjälper ofta stort lass. Que?
Men hallå... Kasta inte sten i glashus! Se upp med vad du önskar...Själv är bäste dräng...Ingen fara på taket!
Den som spar han har (bara tråkigt)...Nära skjuter ingen hare! Det var som Spiken i kistan....Man ser inte skogen för alla träd...

Bättre en fågel i handen än tio i skogen. Vill man vara fin får man lida pin...Efter regn kommer sol.

Man kan inte bli älskad av alla. 

Man kan inte både ha och äta kakan.

Herregud, var kommer allt ifrån? Vissa sägningar är logiska andra fattar man nada av.

En del känns som att Herr Jantelag själv har kommit på dem.
Sikta mot stjärnorna så når du kanske trädtopparna! Inget man hör gastas mellan människor i ex USA eller? Jag har aldrig varit där så jag kanske är helt fel ute. På hal is skulle man kunna säga.
Nä, det är nog typiskt svenskt, lite högfärdigt sådär, att tro att man ska lyckas.

Att måla faan på väggen då?

Man bör inte måla på väggar annat än möjligen med målarfärg, det är ju logiskt.
Och man ska absolut inte spontanmåla lite här och där, lite hursom helst, såklart.

Själv målade jag med spritpenna ett sött litet stall, nere på väggen i källaren hemma i Jörlanda. Inte snyggt. Inte uppskattat. Det gjorde man inte heller mer än en gång, om man säger så.

Och det är ju inget bra ide´ att måla (av) någon på en vägg heller. Ex han den där Muhammed. Inte populärt. Faktiskt bland det jävligaste du kan göra. Kan i värsta fall leda till döden.

Men "Faan", vem är det (och varför ploppar hans namn så ofta upp i mitt huvud)? Och varför skulle det vara så illa att måla han/hon på väggen? Fast man målar ju faktiskt inte på väggarna bara för att man säger det, det ska vi inte glömma.
Man ska helt enkelt bara inte förbereda sig för hur ev. jävligt saker och ting, SKULLE KUNNA bli.
Det är mycket bättre att bli överrumplad, kanske rent utav så chockad att man trillar av pinn.
Vad vet jag.
Men faan (eller Muhammed) ska aldrig målas på en vägg, det är säkert.

En annan favorit: liten tuva stjälper ofta stort lass. Jojo. På medeltiden möjligen. Eller i Ukraina, eller i Ryssland kanske? Vart fasen annars stjälper en liten tuva ett stort lass? (Vad jag vet var det inte en tuva som stjälpte Mercedes A klass så den stöp i backen som en liten barn på cykel utan stödhjul).

Den här då: "vill man vara fin får man lida pin". Tål att sugas på.
Hallå 1800-talet ringde och hälsade att dem vill ha tillbaka sitt uttryck!
Kanske härstammar det från tiden då man (har jag läst) rullade upp håret på kokheta stålspolar, som man sedan fick sova med, för att på morgonen vakna upp med tjusiga lockar (och förmodar jag, en och annan bula och svidande, rött hårfäste).

Näh du tack. Man måste inte alls lida pin för att vara fin.
Möjligen då när man måste rycka ett och annat ögonbrynsstrå, det gör faktiskt lite ont det gör det ju.
På tal om det, man måste faktiskt inte vaxa benen (ont!ont!ont!).
Det går så bra så att raka dem. Ingen pin i onödan tack.

"...Man kan inte både ha och äta kakan!!!" har man ju tänkt någon gång (gammalmodigt? jag är visst äldre än dem flesta yngre). Kakan har ofta fått mig att vilja motbevisa, man kan VISST både ha och äta upp kakan! Jag tänker dock inte ge något exempel. Kanske någon annan gång.


Ps. en ny sägning, högst aktuell och KÄND från TV "dagarna är dagarna på dagarna som gick". Kanske det mest värdefulla Mads Mikkelsen någonsin sagt?

                        

Maten som formade mitt liv

Såg på Biggest loosers och började fundera på vad MATEN betytt för mig, so far.
Kom på att detta med MAT har varit som en röd tråd genom mitt liv.
Man skulle kunna tro att intresset kom med modersmjölken, men eftersom jag är adopterad vet jag såklart inte ett jota om det (hm jota, vad betyder det?).

Men jag har en  mormor som alltid lagat fantastiskt god mat och väldigt goda bakverk av alla slag.
En del av barndomens somrar spenderades alltid på mormors land och jag kommer ihåg hur hennes bil lastades full med tigerkakor, småbröd, tekakor och bridgeblandning. Med mera. Sen var veckan på landet räddad.

Mamma Elsa var ochså en j-vel på att stycka halva kor, laga storkok, koka sylt och baka kakor.
Syltförrådet hemma i källaren dignade alltid av hemkörd och hemrörd sylt av alla de slag och dem noga steriliserade saftflaskorna (alltid 50/50 röda vinbär och jordgubbar eller flädersaft) spridde härliga dofter långt in i den smällkalla vintern. Men man fick vara försiktig med syltburkarna som ibland kunde vara lite mögliga, men det petades bara bort, här skulle inget förfaras.

När det vankades besök dukades det alltid fram nybakat i mängder.
Köpekakor, ha, det fanns inte på kartan.
Fint skulle fint ha. Något annat dög inte. En annan sak var det med födelsedagar. Då var det kondistårta som gällde. Alltid buddapestlängd, princesstårta eller (när vi blev äldre) smörgåstårta.
En gång fick jag en banantårta formad som en banan, på min födelsedag. Det glömmer jag aldrig.
Jag fascinerades över den perfekt imiterade bananformen och insåg väl där någonstans att jag hittat mitt kall.
Hur ban(an)alt det än kan låta.

Jag ritade mycket när jag var liten. Fantasin visste inga gränser och jag såg upp till mostern som var designer.
Tyvärr sträckte sig inte min ambition längre än in i köksvrån där den ena tårtan efter den andra kom till världen.

Efter ett misslyckat år på Dingleskolans Naturbruksgymnasium (!) insåg jag att jag måste hitta en annan inriktning i livet. Att bli grisbonde föll mig aldrig riktigt i smaken.

Jag började på Ester Mosessons och gick konditorilinjen (hallå Göteborg! party, party).
Efter en del praktik insåg jag dock att alla tidiga mornar inte var ett alternativ.

Mamma blev dålig under gymnasietiden och det var några tuffa år som ledde för mig, till vad som idag skulle klassas som ätstörningar.
Jag inser nu att det var en underlig situation att plugga livsmedel och jobba i bageri samtidigt som man inte åt själv.
Men jag klarade mig helskinnad ur dem jobbiga åren. Kanske blev jag t.o.m lite härdad på något vis.
Mamma klarade inte tyvärr inte sin kamp utan gick bort våren jag gick sista terminen.

Jag ville plötsligt iväg, bort, ut på äventyr, vad som helst (hallå hela världen!).

Satt framför datorn hemma i Jörlanda (skynda dig, det är dyrt, modemet tickade som en tidsinställd bomb) och klickade på aupair annonser. Vart i världen ville jag?
Åkte till Italien som aupair, utan att någonsin varit intresserad av barn eller bytt en blöjja, för den delen.
Förstår än idag inte hur den familjen tänkte som ville anställa mig som barnflicka.
Ha, jag måste ha tutat ihop något väldigt bra och fint i mitt ansökningsbrev. Fantasin var det som sagt inget fel på. Inget hade man att förlora heller som jag såg det.

Veckorna i Italien var en underlig tid som mest bestod i att hämta och lämna barnen samt att laga enkla luncher (jag som precis lyckats ta körkort hemma i Svedala fick trixa mig framåt i kvarteren i Novara med hjärtat i halsgropen, och dem stackars ungarna på helspänn i baksätet, tänk om föräldrarna vetat om min ringa körerfarenhet) .
Satt ofta i en park alldeles själv, med cd spelaren i fickan och drömde mig bort. Italien var inte nog spännande.
Kommer även ihåg kvartersbageriet som endast sålde vitt bröd i sådär fyra olika varianter. Baguetter och croissanter. Och pappan i familjen, han var vindögd och skelade så ögona stod i kors, man fick alltid fokusera på hans näsa när han pratade med en).

Kom hem till Sverige igen med insikten om att barn, det skulle jag definitivt inte satsa på att jobba med, men mat då, kunde man inte jobba med det på något roligare sätt än att behöva ta jobb på MC Donalds?

Tog jobb på restaurang i Stenungsund ett tag, tjänade pengar nog att sticka ut och resa med.

Jag och kompisen drog ett par gånger till Spanien och Italien. Levde loppan och var allmänt vilda.
Att man överlevde dem resorna med skinnet i behåll är ett rent och skärt under.

Sen åkte vi till Australien, Nyazeeland och Thailand på backpackersvis.
Kommer mest ihåg hur vi partajjade, tyvärr blev det inte så mycket naturupplevelser av den resan. Oerhört korkat men just naturupplevelser var inte det som hägrade just då.
Även denna gång kom vi hem helt oskadda, även det är ett under med tanke på vad man utsatte sig för.
Mer om det en annan gång. Kanske. Eller inte.

Väl hemma sökte jag till jobbet som kallskänka på Göta kanal, av ren tur fick jag det, fast jag ljög om att jag kunde tyska och hamnade i en svettig gruppinterjuv, där allt jag kunde krysta fram var "Ich habe ein father" och "Ich bin aus Jörlanda".
Tiden på kanalbåtarna var hysteriskt kul och gud vad mycket man fick lära sig.
Ett par roliga vår&sommarjobb senare visste jag att mat, det ville jag jobba med.
Och ganska duktig var jag ju tydligen ochså.

Sökte och fick jobb på Stena line (båt, det var ju skitkul att jobba på trodde jag med min erfarenhet från lyxbåtarna på Kanalen), vickdagarna  på Stena bestod av långpass på dem "vita båtarna" d.v.s Stena Danica och "Juttan".
Jäklar så många räkmackor jag har gjort i mitt liv. Fy vad tråkigt det var. Men jag vet exakt hur mycket räkor som är 80 gram.
Trivdes aldrig där utan sökte till en mindre lastbåt,det var bara att köra hårt tyckte jag.

Och oj vad kul jag hade på Stena Scanrail.
Lagade mat till en besättning på sådär 30 man och till chaufförerna som skulle över från Fredrikshamn till Göteborg och vice versa.
Dessa chaufförer glömmer jag aldrig.
Framförallt de danska chaufförerna var feta, lata och otrevliga. Övriga var bara tråkiga.
Försökte man liva upp de grå pannbiffarna med lite grönt fick man veta att man levde.
Fett och framförallt MYCKET av allt skulle det vara.
Men gud så kul vi hade där i byssan, jag lagade mat precis som jag ville och bakade kakor däremellan.
Jag skryter nog inte om jag påstår att jag blev populär bland besättningen.

Efter att hankat runt några år kom jag ändå fram till att jag absolut inte ville sluta som en kedjerökande, fet och (förmodligen) bitter kockkärring på lastbåt.
Åren ombord hade iallafal haft det goda med sig att jag stött på en mängd olika mat och produkter, jag fick ju själv handla in det jag ville för att kunna laga  maten jag ville.
Jag hade då stött på en del risiga produkter och förbluffats över hr fantasilöst det mesta var.
Kom fram till att jag skulle vilja jobba med att ta fram nya produkter inom livsmedel.
Fanns det någon sådan utbildning?

Jodå. Det fanns en KY utbildning i Skara. Flyttade därför till Lidköping (hallå SKARA kunde man ju inte bo i)
Iochförsig blev man inte utvecklare men väl livsmedelstekniker. Jag hade tur och fick med hjälp av en förstående rektor, skräddarsy utbildningen så jag fick vara ute och praktisera på utvecklingsavdelningar inom livsmedelsindustrin.
Jag brann för produktutvecklingen och kan tacka bl.a Frebaco kvarn, för att jag fick vara med om ett par riktigt lyckade projekt, som alla ledde till att jag efter utbildningen, fick ett vikariat på  en utvecklingsavdelning på ett bageriföretag i Göteborg. Det var väl här någonstans man växte upp ochså. Sent ska syndaren vakna (mycket roligt uttryck tycker jag).
Av en slump såg jag en dag en annons om att OLW sökte produkt&processutvecklare.
Sökte jobbet, efter två extremt svettiga interjuver (den personalchefen var nog den mest osympatiska jag stött på någonsin), fick jag reda på att jobbet var mitt.
Ett drömjobb som jag såg det. Bara det att jag var tvungen att flytta till Värmland.
Tiden på OLW innebar pendlande fram och tillbaka till Filipstad (hallå FILIPSTAD kunde man ju bara inte bo i), tidiga mornar med start kl. 08.00 prock med provsmakning av chips, ostbågar och andra snacks som jag och Len- Marie laborerade med.
Vi reste utomlands på utvecklingsresor och marknadsmöten.
En omtumlande tid som till slut gjorde att jag kände mig otillräcklig. Jag insåg att det var dax för en ny period i mitt liv, en lugnare tid med mer tid för hem och familj.
Äventyren lockade inte lika mycket längre och jag började på Anticimex i Karlstad istället.

Och nuförtiden är det enda jag bakar kladdkaka. Och rörihop en och annan historia här på bloggen.
Snart är det ochså dax för att experimentera ihop bebismat.

Det är spännande nog, iallafal just nu.

Ps. kortet är ifrån bungy jump i Queenstown, NZ, millenieskiftet.

En liten valp

Jag vaknade till och kände att något var annorlunda.
Tände lampan- och vad ser jag då om inte valpen som liksom ligger och kurar ihop sig vid min mage.
Hur hamnade den där? Inga hundar i sängen hade vi ju lovat varandra.
Jag gnuggar mig i ögonen, är så trött efter att Ida hållt mig vaken.
Valpen ser lite konstig ut fast samtidigt välbekant.
Den gnyr och jag blir plötsligt irriterad, komma här och väcka mig, jag är så j-dra trött.
Men valpen ger sig inte utan sparkar på mig med sina små tjocka ben.
Uppenbarligen är den i behov av att kissa.

Jag suckar och tar den runt magen och går ner i hallen och sätter på den Sigges gamla vita kristallhalsband.
Det där som jag aldrig använde för det kändes lite fjantigt på Sigge med ett vitt kristallhalsband (förlåt Maria!)
Iallafal, jag trär halsbandet på valpen och noterar att den har Dans ögon och är inte näsan lik Idas.
Jag skrattar, det är ju bara för knäppt.
Valpen har även på sig Idas rosa pyjamas, fast den täcker liksom inte baken helt, utan den korvar sig på ett högst osnyggt sätt.

Strunt samma tänker jag, är nu riktigt irriterad och vill helst bara hoppa i sängen så snart som möjligt.
Kommer på att att jag måste ta med bajspåsarna ut. Fan.
Traskar ut med valpen under armen och bajspåsar i högsta hugg.
Det är kyligt ute.
Kikar ner och inser plötsligt med fasa att det är lilla Ida som går där på den smutsiga kalla gatan, på sina bara händer och med dem små skära fötterna i backen.

Och här någonstans vaknar jag till alldeles kallsvettig.

Inte klokt vad knäppt man kan drömma.

Höstpromenad

Promenerade in till stan och hämtade Dan.

Gick med min vagn och funderade längs vägen.

Kom på att jag avskyr ordet "aldrig".

Försökte förklara mitt filosofiska tänk för Dan men det var ju som att prata till en gråsten.

Eller näh det var nog värre.

Kom också fram till att jag avbokar klipptiden, vet ändå inte hur jag ska göra med frissan.

Och att jag var sugen på korv.

Så jag stannade till vid Sibylla och avnjöt en varm dallerkôrv med extra mycket ansiktskött i.

I övrigt var det en fin och rask promenad som satte fettet i dallring!

Hm. Översta kortet är från i förrgår. Tänk jag var ute på promenad då med.

Första gången...

 

Det fanns faktiskt en tanke bakom denna bloggen.

Svårt att tro kanske men meningen var att jag skulle plottra ned saker som händer i Idas utveckling.

Alltid är det något att lägga på minnet och det är ju väldigt kort i mitt fall.

Sådär lagom intressant för andra men väldigt intressant för oss förståss.

Så. Here we go.

Första gången Ida....

1. Rullade runt (från mage till rygg): 10 augusti

2. Grabbade tag i sina fötter samtidigt och höll kvar en stund: 27 augusti

3. Smaka mat (en potät): 11 september

4. Skrek j-vla mamma: inte skett än. Men jag väntar med spänning

Hål i hôvvet

Känner mig bakfull idag.
Lite tom i huvudet. Var VÄLDIGT trött i morse och låg faktiskt kvar och drönade medan Dan flydde fältet med bebis i famnen. Träffade arbetskompisarna hemma hos Gosia i går kväll. Mycket trevligt att se dessa väl valda delar från kontoret i Gräsdalen. Det var en intensiv stund ochså, vill jag lova! Vad hinner man då på 1,5 timma innan mannen ringer och är desperat efter en napp p.g.a hysterisk bebis?
F.Y.I:

1. snacka skit om jobbet
2. skratta gott åt att man snackar skit om jobbet. För det skulle vi ju inte göra
3. suga i sig 2/3 glas gott mustigt rött vin
4. röka 2/3 cigarett
5. skratta åt att man får skuldkänslor för att man druckit vin & smokat. För det hade jag lovat mig själv att inte få

Med tanke på den dieseldoftande lastbilen med pajjat avgassystem som körde förbi mig och bebbe i 140 knyck, i morse, känns ovanstående synder, inte alltför tunga att leva med.

Sist men inte minst hann jag med att längta efter bebis, mer än att längta efter att hänga på dem andra ut.
Det var ett litet "aha" moment! som kändes gött i kropp & själ!

Ps. underförstått är såklart att det inte är fysiskt möjligt att bli bakis på ett glas vin. Fast jag blev det ju? Kônstigt.

Avslutar med en bild på mig och mitt fantastiska lilla mirakel (pinfärskt kort för en gångs skull).
Vi ska nämligen ut på söndagspromenad. Ner till köpcentret och köpa stövlar. Till mig.
En fin och modern söndagspromenad tycker jag. Det är viktigt att ha ett mål med det man gör.
Kom ihåg det.