Sorgligt men sant och däremellan lite glädje

Man är glad. Man steker köttbullar, leker med barnet, hunden och kanske även lite med Dan. Man sköter sig som vilken Svenson som helst.
Sedan kommer vågen in och klumpar sig fast i halsen. Men man sväljer hårt, andas ut och klarar sig för stunden. Man är ju stark. Sedan börjar allt om igen, det kanske går en dag och ibland faktiskt två. Men man kommer inte undan för rätt som det är klumpar det sig igen och sorgen välter över en och man kommer inte undan. Man är inte så stark. Man är väl mänsklig kanske.
Inte blir det lättare att handskas med det hela heller när man är en känslo(känslig?)människa, det går liksom inte att låtsas vara resonlig och prata förnuftigt och gud vet allt, med sig själv. Det är ju såhär det är.

Jag har vart med förr, tidigt i livet och inte blev man starkare av det heller fast ett favoritmotto är " det man inte dör av härdas man av". Lite lagom kallt och cyniskt mantra, men vad då.
(Att försöka kommer man långt med, som man så tröstande brukar säga till den som ständigt missar pallplats).
Fast den här tävlingen vill väl ingen vinna. Jag menar, jag kan tänka mig att dö någon gång om sådär hundra år. Men jag vill inte behöva lämna någon.

Nu är datumet satt. Ja, en borgerlig begravning blev det till slut. Pappa hade gått ur kyrkan, ingen visste det eller något annat heller som underlättade alla frågor som kan komma när man ska planera det sista "hej hej leverpastej".
Pappa hade det tufft, speciellt sista tiden så på sätt och vis är det en lättnad att det tog slut.
Och herregud vad glad jag är att jag har syskon!
Att vara "ensambarn" har säkert sina fördelar, men när det kommer till jobbiga stunder i livet, är det helt sant skönt att inte vara ensam.

En sak, ni som är dåliga på att kramas, sluta vara så dåliga på det.
En extra kram är tusen kramar värt när där inte längre finns någon att hålla om. Även om den kan kosta på att ge. Jag är oändligt glad över att jag gav den där kramen. Flera gånger.

Annars då. Jotack, jag mår ganska bra, faktiskt kan man både må bra och vara ledsen samtidigt!
Fast det är ju att föredra att må bra och vara glad samtidigt.

Ida växer och det blir bara soligare och roligare för varje dag som går, gullunge, gullunge, gullunge!
Och Dan är ta mig f-n fortfarande ett riktigt kap. En värsting till farsa (positivt då javisst) och en tiopoängarkille, sambo och människa i allmänhet. Lucky me.

Men.
Börjar arbeta igen tisdag nästa vecka.
Har varit hemma nära 15 månader. 15 månader!! Det tror jag inte på, kan inte vara sant, fast Dan och bristen på föräldrapenningdagar, hävdar envist att det är så.

Tja, innan jag drog hem och genomled en mardrömsförlosning med lyckligt slut, hade jag så noga plåttrat ned alla lösen ord på små fina postit-lappar.
Du vet, till jobbdator, telefon, olika inloggningsuppgifter. För hej, jag känner faktiskt (den sidan) mig själv rätt ok för att vara 34 år.
Men jag hade inte tänkt på att lägga dem på ett förnuftigt ställe. D.v.s någon plats som Dan kände till.
Men idag kom jag faktiskt på vart jag hade lagt dessa superviktiga papperslappar. Lord, VILKEN tur!
Jag kan fortfarande förnimma känslan av vällust och lättnad som kom över mig likt doften av nybakat bröd.

Tills jag kom på att den där väskan ( till förmån för ett nytt nödvändigt reafynd) skänktes till Gengåvan-insamlingen för några veckor sedan.
Så nu kära vänner, behöver jag alltså starta min slumrande Anticimexkarriär, upp med att ringa kleti och pleti och försöka lösa detta på ett humant och icke-förnedrande sätt.
Uhh.

Men vad f-n. Jag har bestämt mig.
Det kommer att lösa sig.
Jag kan väl inte vara den enda som haft (har?) gröt i huvudet?

KRAM och hoppas att så många som möjligt får så många fina sommardagar som bara kan finnas kvar denna sommar.

En skitsak

Vi måste alla skita.
Man äter, sover, har lite sex, jobbar, leker och städar och däremellan är det fasta.
D.v.s ibland är det mer av det ena och vise versa.
Man kan säga som så att har man småbarn och hundvalp har vissa aktiviteter en tendens att ta över andra.

Men det var inte dit jag skulle komma.

Så här i längtans tider finns det ett ämne som behandlas mer än andra. Inte så mycket för att det hör ihop med den första ljuva vårsolen mot våra köldfrusna kinder, eller att MQ sportar fram fränaste vårmodet i sina skyltfönster.
Snarare tvärtom.

Det började för några veckor sedan när jag stod där ute huttrandes i iskylan och hålögt tittade mot ett kalt träd. Det hade vart rätt dåligt med sömn och jag var liksom glad att jag alls kom ut i svinkylan för att jag helt enkelt var tvungen.
På med hundra lager kläder på mig och unge och ett par desperata lager med mascara för att försöka dölja tröttheten inombords (lite fasadmålning får en att känna sig lite lite bättre till mods. Även om klockan är 07.00 och det så bara handlar om att jycken ska på kisspromenad).

Stod där och filosoferade, ändå glad över att jag faktiskt stod där jag stod med barnvagn i ena näven och jycke i andra. Kände mig rätt lycklig faktiskt.
Plötsligt hör jag en ilsken stämma ovan molnen och jag tittar förvirrat upp, vad har jag gjort nu kära Gud, fan också jag ska aldrig röka mer jag lovar ( för någon sekund trodde jag faktiskt att ett litet ilsket rött Gudstryne skylle blicka ned på mig däruppifrån).
Sedan följde en lååång hargong om att jag minsann inte plockat upp hundlorten efter mig och gud vete allt. Insåg rätt snart att detta inte var Gud. Gud svär inte.

Man kan säga att jag blev lite tagen på sängen.
Det var trots allt tidig lördagmorgon och knappt birdisarna var vakna.
Jag försökte trött förklara att jag brukar alltid ha med påse men just idag hade jag glömt, kom ju knappt ihåg att ta på mig trosor innanför byxorna, eller ja just det sa jag inte, men tänkte.

Jag hade lika gärna kunnat vara knäpptyst, för damen ifråga, som förresten stod på en balkong och inte uppe på något litet ilsket moln, liksom lyssnade inte utan drämde bara igen sin lilla balkongdörr så det visslade om det. Det var nästan så att luften dallrade efter den lilla enmansmonologen.

Kvar stod jag på marken med röda kinder och SKÄMDES.

Skämdes för alla som inte tar upp efter sina hundar.
Men hur knäppt är inte det, ska man gå runt och må dåligt över folk som inte plockar upp sitt skräp på backen också, nej tack, jag har nog med grejjer att må dåligt över om jag skulle vara på det humöret.
Tänkte jag och drog lilla vagnen hem med huvudet gömt under jackan.

Bajsgrejj nr 2.
Hmmm. Det luktar skit. Tänkte jag när jag stod i hallen med gastande bebis och en hel tandrad från hunden inborrad i en väl vald mjukdel på kroppen.

Blöjja. Check. Mina skor. Check. Andedräktskoll mot handflatan. Check.

Inser med fasa att vänsterhand som håller om en mjuk bebiskropp, är fullständigt insmetad.
Med skit.
Får syn på Dios käft som ihärdigt tuggar på min arm. Fullständigt nerkletad. Med skit. Den också.
Källan till det jävliga helt enkelt.
I nästa stund ser jag hur lilla Ida får sig en rejäl våtkyss rakt i sitt lilla söta barnafejs och då får jag nog och slänger ut hundkraken genom dörren, som förövrigt var stängd.
Ja han blev lite paff men ut kom han till slut.

Och in med efter att jag funderat ut en plan.
Jycken undrade nog vad för bra grejj han lyckats med då belöningen var stor och riklig.
En halv sötlimpa insmetad i leverpastej senare kunde man nästan bara känna leverpastejlukt (jag kan berätta att det är inte helt lätt att komma på en metod för att rengöra en valpmun stor som en krokodilkäft).

För dem som undrar kan jag också berätta att leverpastej luktar marsipan i jämförelse med kattskit.

Jag älskar djur och tar dem oftast till försvar men kom igen, detta är äckligt. Och jag inser ju att värre kommer det bli med bebis kommer krypa runt och käka allt som ser ut som choklad och allt som inte ser ut som choklad.
Och jag tänker att detta är faktiskt priset vi får betala för att våra barn trots allt ska få växa upp och inse att husdjur är en del av livet, på gott och ont.
Inte vill vi väl se gator tomma på katter eller att barnen ska växa upp med tron att djur, dem finns bara i bur?

Nä. Torka upp skiten kära vänner.
Och till alla er surgöbbar/kärringar därute som inte råkar vara djurvänner: bit ihop och håll tyst.

Nästa gång kanske det är ert barn eller barnbarn, som kommer fram och vill gosa med den söta mjuka valpen där på gatan.

Kram ;)

In i dimman

..och ut igen. En mycket träffande beskrivning av minst två olika sinnesstämningar. Börjar med den ena.

Luften gick ur. Pfffff sa det och där försvann den lilla energi man hade. Mycket märkligt.
Efter en dag utan att ha varit utanför vare sig pyjamas eller hus, finns inte ens reserven kvar på batteriet.
Eller som jag brukar gasta till Dan: du tanken ligger på sista röda strecket på reserven, hur många mil kan det vara? Han hatar att jag säger så, vaddå??! Jag tycker det är glasklart. Skitsamma.

The botten was nådd när Dio körde sitt tokryck efter sedvanligt snöbad (rallyvarv genom alla våningar för att sedan hoppa upp i sängen rakt på sovandes Ida så hon fick röda skrapmärken över hela halsen och var otröstlig i en timma efteråt). Tur man inte skulle till barnläkaren denna dag.

Då. Kände. Jag. För att slänga ut hundkräket i snön, ta med mig Ida ner i sängen och sätta i öronproppar.
Alternativt panikringa Dan och sedan ta in på hotel. Och spendera dyrbara slantar på skumpa och spabehandlingar och sova hotelsäng och bli utvilad & snygg (kanske även kåt, glad och tacksam?).
Fast jag skulle sakna Ida då så det är inget alternativ.

Strunt samma. Jag har nu så här på kvällskvisten kommit ur dimman och inväntar nu lite andra njutningsmedel att stilla mitt sinne med.
Smågodis. En sleten morsas drog.
Jag borde ut och springa, men det går ju tyvärr inte då det är så dåligt väder. Synd.

Dimma, trolig om än tillfällig, nr 2.
Ska på födelsedagsrajrajpartaj på lördag. Hur kommer det sig att sådant som förr var det roligaste inför en fest, nu är det mest jobbiga man kan tänka sig? Tänker kläder. Det andra är lugnt.
Så fet har jag ju inte blivit.
Och jag får fortfarande emellanåt visa leg på systemet så så rynkig och ful kan jag inte ha blivit.
Fast det har ju inget med snygghet att göra, att man får visa leg menar jag.

Men plötsligt är det så mycket mer man tänker på när man står där och rotar på klädhängarna på Åhlens. Ser jag inte för tonårsaktig ut i den där, fan man kan ju inte ha för kort kjol då kanske man ser ut som man "försöker" se ut som en 20-någonting. Näh. Man vill ju se seriös ut. Och snygg. Gärna lite lite..sexig? Haha. Magvalken finns där den finns så egentligen blir det väl samma gamla svarta trasa som vanligt. Skönt då sparar man dem pengarna också. Kan köpa en drink extra i baren istället. Eller en söt body på Lindex till Ida. Det är tur att man är rolig.

Dio förresten, han har fått för vana att springa över till grannen och göra number two. Vi har gemensam rabatt och högra sidan är tydligen mer attraktiv. Självklart plockar man undan skiten så gott det går. Men ni vet, snön är inte lika vit efter ett halv kg bajs. Men vad ska man göra, kan ju inte ut och klorrengöra efter. Kan vara därför som grannarna smyger till bilen på mornarna.

Nästan så jag känner för att köpa en buttericksbajs och lägga på farstukvisten.

Ps. Vart tog den söta lilla hunden vägen

Nu är det ett favoritprogram på TV. American Idol. Ska bli skönt att få grina lite glädjetårar.
Ät gott. Må gott.
Kram

Känslorna Dessa känslor

Uhh ja. Jag blir så trött. Därför blir det en lite deppig blogg den här gången.

Trött, hur då? På mig. På mammalivet. På att våren dröjjer och på att jag inte kommer igång med målandet och med tränandet. Och ofta svallar känslorna berg-och-dalbana när det gäller HUNDEN.

Glömmer man? Är jag dement i förtid eller har jag bara förträngt hur DJÄVULSKT jobbigt det är med valp.
En sak är säker. Det är jobbigt med två bebisar speciellt som dem pratar två olika språk och har olika behov.
Visst, detta livet är självförvållat men man kan väl få GNÄLLA LITE iallafal. ;)
Är väl därför man bloggar.

Men det går, det ska gå, Ida ska få sin kompis och jag min power-walk-partner till sommaren.
Utseendet spelar ingen roll, näh näh.
Men i Dios fall är det tur att det påståendet inte stämmer.
Det gör det lite lättare att smälta alla fanstyg han tar sig för (jojo brist på tillräcklig aktivering emellanåt får sina följder).

Fem timmar senare.
Jag är lite vänligare nu känner jag, kan bero på mätt mage, ena handen full av smågodis, den andra håller ett rödvinsglas.
Nog om jyckolas.

Kolla här på länken nedan, ge det ett par minuter av ditt liv:
http://www.atl.nu/Article.jsp?article=57650&a=Nu%20kommer%20kokvinnorna

Jag vet inte, men jag har alltid dragits till människoöden av olika slag- att höra berättelserna om dem vill säga.
Jag grottar ned mig i självbiografer om hur människor levde under andra världskriget, dokumentärfilmer som "Hästmannen" eller historier om människoöden som systrarna i "Att leva med sin siamesiska syster" eller inslag om vanvård av äldre taget ur Kalla fakta.
Jag fixar inte längre alltför gripande berättelser om barn som far illa eller om hur djur missköts.
Efter Idas intåg blöder hjärtat lättare och tårarna kommer av minsta lilla.

Men bara namnet sätter sig som en snorbobba på finduken: "Kokvinnorna".
Klart man måste se denna. Ja herregud. Snacka om att man gör sina val här i livet.

Vad händer i veckan annars då?
Tja det är fredag idag. Veckan rusar som vanligt.
Ida är förkyld, snoret rinner och hon vill vara nära mycket.
Jobbigt för så små, dem kan ju inte snyta sig, snoret klibbar fast i näsan och svårt att andas blir det såklart.

Var förresten i Jörlanda och hälsade på förra veckan.

Pappa hälsade vi såklart på en stund.
What a mess, han hade hela bordet fullt av räkningar.
Jag och min ena bror försöker nu rensa i hans räkningar, vi ringer samtal och försöker ordna avbetalningar m.m.
Suck. Många har gått till kronofogden, andra är på väg.
Och lyssna nu, det är inte för att han köper över sin ekonomi.
Näh, han struntar helt enkelt i att betala räkningar, fakturor på småsummor som får påminnelser och sedan går till inkasso.
Inte klokt, vad ska det bli av min lilla papps. Han som från början är en duktig ekonom och haft stenkoll på allt som kallas siffror. Nu 71 år och jag känner inte igen honom längre?
Det är grymt jobbigt att förlora en närstående men det är jättejobbigt att se någon man har kär förlora hela sin person, att långsamt försvinna för att bli någon man inte känner igen.
Man ska ta allvarligt på deppression. Från början.

Hur är det då att förlora någon man inte ens fått lära känna?
Fick just reda på att en bekant förlorat sin bebis i v.19.
Hon fick gå och invänta missfall för att sedan föda fram sin lille son.
Kan ni ens tänka er det, hur det skulle kännas?

En annan tjej födde sin lille son som fick syrebrist p.g.a förlossningsarbetet.
Han fick leva i ett halvår.

Livet är grymt på många olika vis, ibland räcker inte orden till och man måste bara gå vidare.
För det är det enda alternativet. Och sedan någon gång blir livet lite ljusare igen.

KRAM till alla er som kämpar mot att låta sorgen ta över.

Och nu ska jag krama mina nära lite extra mycket.

-älsklingar!-

Tant ska ut på galajj och Dio denna Dio..

Aha. Mhhm. Jag vet.
Det är ganska exakt riktigt j-vla längesedan jag skrev något.
Men till mitt försvar, det har vart miljarder saker som tagit tiden och kanske framförallt, lusten.
Men nu vips så sitter jag här igen och nu ska här skrivas,  ta mig f-n!
Dio.
Jag börjar med honom.

Vår lilla damp- vovve har nu vart hos oss i ca 3 veckor.
Han är otroligt jobbig, bitig, ettrig och alldeles underbar.
Men ofta ofta vill jag bara dänga honom i backen och skicka honom tillbaka dit han kom från, via posten i form av ett litet väl tillplattat paket.
Ahrrgg. Har jag helt glömt av hur en valp är?
Har jag tappat förståndet med amningshormonerna kanske?
Ja jag vet inte. Men som nu när han sover är han ju så söt.
Och hund skulle vi ju ha så...jag biter ihop.
Medans Dio biter till så blodet sprutar ur mina händer. Eller biter sönder våra möbler tills dess att ändast brasved återstår. Man svär ju lite inombords, det händer. Ofta. Han hårar ju iallafal inte ner. Det är bra.

Men Ida tar det coolt, goaste ungen i världen! Alltså att hon har mitt blod i sig, är det möjligt?!
Hon bara daskar till hundrackarn över nosen eller piper iväg i sin lilla rullator när han blir för dryg.
(Och Dan stackarn vågar inte protestera när min klagosång går igång, för vovve det ville han ju ha och det fick han, med besked).
Strunt samma.

Annars då? Tja.
Julen kom men inte pappa som var för krasslig. Lilla papps, livet är inte enkelt.
Det blev trots allt mysigt med Dans pappa och särbo som kom ena dagen och avlöstes nästa av Dans mamma med sambo. Och sedan hade vi folk här hemma i dagarna sju, men det var en bra jul- ansträngde mig lagom, köpte allt färdigt (nästan)! Inget dåligt samvete över det, misstänker att nästa jul blir man tvungen att baka iallafal peppisar, men det gör jag nog gärna (bara jag slipper smaka på kletiga bebisbakade kakor med snorbobber i).
Party då?
Idag ska jag faktiskt ut och svira lite.
Det är 4:e gången jag beger mig ut och inte har jag vett att ha dåligt samvete för det.
Jag ska ha kul, i lagom dos.
Ska ju hänga på Anna och 23 åringarna. Och jag som bara har ett par fula tre år gamla stövlar att ha på mig. Inga stilettklackar här. Redan där lyser det ju 33 åring. Dessutom har jag en magvalk, vilket 23 åringarna jobbat bort på SATS.

Gulp, nu är det jag som är mormor i gänget, haha men det gör faktiskt inget. ;).

Fixade håret i går.
Eller ja, för 1600 kr hade jag faktiskt förväntat mig att slingorna skulle suttit LITE snyggare...känner mig inte jättesnygg direkt..
...men det är väl därför man betalar för dyra drinkar på krogen?

I morgon blir det en sväng till Dolanda och hälsa på papps och bror med familj.
Avskyr ordet men nu verkar det faktiskt passa ändå, MYS ska det bli.

Nu måste jag slurpa i mig den frysta portionrätten Fisksoppa (så jag inte blir en pinsamt asfull 33 åring) och hälla i mig lite rött så jag blir lite glader (och snygg).
Kram

Dopet, julen och allt däremellan

Oj oj oj så länge sedan jag skrev något här.
Men skrivlusten har inte vart där, vart lagom nöjd helt enkelt?

Har ju hänt en del, dopet för en månad sedan gick superbt!
Underbara unge, skötte sig strålande glad och go hela dagen.
Mormorsmor var här och det var härliga dagar.

Tack alla för en fin dag!

Just nu är det dock planering inför jul som gäller.
Julen ska ju vara glädjens högtid som det så fint heter. Idas första jul är det med.
Senaste åren har det varit en del funderingar kring hur vi syskon ska lösa julen för pappa.
Eller ja, ska jag vara helt ärlig är det väl mest jag som engagerat mig i det.
Klart pappa ska få vara med någon i familjen, ingen ska behöva sitta hemma själv på självaste julafton.

Pappa är skröpplig, han har kol och har haft stora problem med alkoholen senaste, tja? 12 åren.
Sedan mamma gick bort har hälsan vacklat ordentligt.
Det har varit många turer in och ut på sjukhus.
Förra vintern var han nära att inte klara sig men reste sig ur det svarta hålet och ingen var gladare än jag.
För det är så, att han är ens pappa och alla gånger han och mamma ställde upp för oss när vi växte upp, its payback time.

Men det är alltid ett trixande detta med att besöka honom eller hur han ska besöka oss.
Bilkörning klarar han inte så bra.

Sist han var här och skulle hem till Jörlanda igen, hamnade han i Årjäng eller någonstans (han vägrade berätta, om han ens fattade vart han körde fel).
Hemresan tog nära 6 timmar. Skratta eller gråta? Ibland vet man inte...
Ja jävlar, denna julen blir det tåget för honom.
Som han aldrig (!) åkt förr.

Som grädde på moset kommer vi förmodligen ha en annan liten spellevink här då att hålla reda på.
Jag har tvivlat, kommer man att orka? Men det är nog så gott som bestämt nu, en ny familjemedlem är på gång...mer om det framöver! Jag längtar trots allt, känner att det fattas någon i vår lilla familj. Det vet jag att Dan gör med;).

Annars då?
Tja, hårmanen har klippts av, yes, känns underbart att kunna dra handen genom håret utan att där finns tover p.g.a kletiga bebisfingrar;).

Nej nu ska jag iväg till Öppna förskolan med Ida.
Ha en fin dag!

Dop i helgen.
Det gick så bra att det känns som att det inte finns något att skriva om.
Inga dråpligheter what so ever.
Dopklänningen satt lagom korvigt på. Ida var glad och tyst (!) hela tiden.
Prästen var lagom töntig och höll gudstjänsten kort. Alla släktingar och vänner var på plats (ja nästan iallafal).
Acki sjöng så vackert att tårarna närapå föll. (Kan varmt rek. "fem fingrar" (Peter Le Marc) som doplåt. Aerosmiths "I dont wanna miss a thing" var ochså môcket varmt och fint sjungen).

Efterföljande kalas hemma hos oss gick finfint, fullknökat med 25-30 gäster.
Det enda som pajjade var brödet som blev bränt i ugnen och barbapappa som läckte kulor. Kudden alltså.
Pallade tydligen inte trycket från 6 ungars ivriga kramande.
Förresten, återkommer med lite dopbilder.

Mormor Stina kom redan på fredagen och det var mysigt att ha henne här.
Jag hoppas att hon får finnas hos oss i många år till så att Ida får lära känna sin sköna mormorsmor.

Hon är rolig Stina, " äsch sluta amma och ge tillägg- det är väl bara jobbigt för dig att amma".
Hon berättade lite om min morfar som jag inte visste om, han var tydligen väldigt svartsjuk.
Stina har alltid varit poppis, hos gamla som unga..
Min morfar Kalle var driftig, ägde en fiskkonservfabrik och senare en fiskerifirma (dem köpte bl.a upp färsk fisk i saluhallen i Göteborg som sedan såldes vidare till olika restauranger). Han älskade fisk Kalle.
Morfar dog 1994, tolv år tidigare blev han sjuk, fick en hjärtattack och han blev sig aldrig lik efteråt.
Stina träffade aldrig någon ny man, trots flera beundrare- en viss Gunnar erbjöd henne 1 miljon om han fick flytta in hos henne "men om jag tröttnar på dig då vad händer då med miljonen" hade Stina skrattat "den får du behålla såklart" hade Gunnar svarat då.
Ja jäklar.

Idag kom monteringsgubbarna med braskaminen.
Dem hade en boxer som satt och såg ledsen ut i bilen så jag & Ida tog en liten skogspromenad med honom.
Man har blivit väldans bekväm märker jag, nästan glömt av dem dagliga hundpromenaderna nu när man är utan vovve..men lagom till jul kommer det bli ändring på det (förhoppningsvis).
Återkommer i ämnet.

Nu kommer Dan hem, ska ut och luncha. Vågar inte kika upp på övervåningen, för att se hur det går med kaminen- tänk om det fattar en decimeter så dem måste göra ett nytt hål i golv/taket (tack Annika!).

Den som lever får se...