En skitsak

Vi måste alla skita.
Man äter, sover, har lite sex, jobbar, leker och städar och däremellan är det fasta.
D.v.s ibland är det mer av det ena och vise versa.
Man kan säga som så att har man småbarn och hundvalp har vissa aktiviteter en tendens att ta över andra.

Men det var inte dit jag skulle komma.

Så här i längtans tider finns det ett ämne som behandlas mer än andra. Inte så mycket för att det hör ihop med den första ljuva vårsolen mot våra köldfrusna kinder, eller att MQ sportar fram fränaste vårmodet i sina skyltfönster.
Snarare tvärtom.

Det började för några veckor sedan när jag stod där ute huttrandes i iskylan och hålögt tittade mot ett kalt träd. Det hade vart rätt dåligt med sömn och jag var liksom glad att jag alls kom ut i svinkylan för att jag helt enkelt var tvungen.
På med hundra lager kläder på mig och unge och ett par desperata lager med mascara för att försöka dölja tröttheten inombords (lite fasadmålning får en att känna sig lite lite bättre till mods. Även om klockan är 07.00 och det så bara handlar om att jycken ska på kisspromenad).

Stod där och filosoferade, ändå glad över att jag faktiskt stod där jag stod med barnvagn i ena näven och jycke i andra. Kände mig rätt lycklig faktiskt.
Plötsligt hör jag en ilsken stämma ovan molnen och jag tittar förvirrat upp, vad har jag gjort nu kära Gud, fan också jag ska aldrig röka mer jag lovar ( för någon sekund trodde jag faktiskt att ett litet ilsket rött Gudstryne skylle blicka ned på mig däruppifrån).
Sedan följde en lååång hargong om att jag minsann inte plockat upp hundlorten efter mig och gud vete allt. Insåg rätt snart att detta inte var Gud. Gud svär inte.

Man kan säga att jag blev lite tagen på sängen.
Det var trots allt tidig lördagmorgon och knappt birdisarna var vakna.
Jag försökte trött förklara att jag brukar alltid ha med påse men just idag hade jag glömt, kom ju knappt ihåg att ta på mig trosor innanför byxorna, eller ja just det sa jag inte, men tänkte.

Jag hade lika gärna kunnat vara knäpptyst, för damen ifråga, som förresten stod på en balkong och inte uppe på något litet ilsket moln, liksom lyssnade inte utan drämde bara igen sin lilla balkongdörr så det visslade om det. Det var nästan så att luften dallrade efter den lilla enmansmonologen.

Kvar stod jag på marken med röda kinder och SKÄMDES.

Skämdes för alla som inte tar upp efter sina hundar.
Men hur knäppt är inte det, ska man gå runt och må dåligt över folk som inte plockar upp sitt skräp på backen också, nej tack, jag har nog med grejjer att må dåligt över om jag skulle vara på det humöret.
Tänkte jag och drog lilla vagnen hem med huvudet gömt under jackan.

Bajsgrejj nr 2.
Hmmm. Det luktar skit. Tänkte jag när jag stod i hallen med gastande bebis och en hel tandrad från hunden inborrad i en väl vald mjukdel på kroppen.

Blöjja. Check. Mina skor. Check. Andedräktskoll mot handflatan. Check.

Inser med fasa att vänsterhand som håller om en mjuk bebiskropp, är fullständigt insmetad.
Med skit.
Får syn på Dios käft som ihärdigt tuggar på min arm. Fullständigt nerkletad. Med skit. Den också.
Källan till det jävliga helt enkelt.
I nästa stund ser jag hur lilla Ida får sig en rejäl våtkyss rakt i sitt lilla söta barnafejs och då får jag nog och slänger ut hundkraken genom dörren, som förövrigt var stängd.
Ja han blev lite paff men ut kom han till slut.

Och in med efter att jag funderat ut en plan.
Jycken undrade nog vad för bra grejj han lyckats med då belöningen var stor och riklig.
En halv sötlimpa insmetad i leverpastej senare kunde man nästan bara känna leverpastejlukt (jag kan berätta att det är inte helt lätt att komma på en metod för att rengöra en valpmun stor som en krokodilkäft).

För dem som undrar kan jag också berätta att leverpastej luktar marsipan i jämförelse med kattskit.

Jag älskar djur och tar dem oftast till försvar men kom igen, detta är äckligt. Och jag inser ju att värre kommer det bli med bebis kommer krypa runt och käka allt som ser ut som choklad och allt som inte ser ut som choklad.
Och jag tänker att detta är faktiskt priset vi får betala för att våra barn trots allt ska få växa upp och inse att husdjur är en del av livet, på gott och ont.
Inte vill vi väl se gator tomma på katter eller att barnen ska växa upp med tron att djur, dem finns bara i bur?

Nä. Torka upp skiten kära vänner.
Och till alla er surgöbbar/kärringar därute som inte råkar vara djurvänner: bit ihop och håll tyst.

Nästa gång kanske det är ert barn eller barnbarn, som kommer fram och vill gosa med den söta mjuka valpen där på gatan.

Kram ;)