Trött, hur då? På mig. På mammalivet. På att våren dröjjer och på att jag inte kommer igång med målandet och med tränandet. Och ofta svallar känslorna berg-och-dalbana när det gäller HUNDEN.
Glömmer man? Är jag dement i förtid eller har jag bara förträngt hur DJÄVULSKT jobbigt det är med valp.
En sak är säker. Det är jobbigt med två bebisar speciellt som dem pratar två olika språk och har olika behov.
Visst, detta livet är självförvållat men man kan väl få GNÄLLA LITE iallafal. ;)
Är väl därför man bloggar.
Men det går, det ska gå, Ida ska få sin kompis och jag min power-walk-partner till sommaren.
Utseendet spelar ingen roll, näh näh.
Men i Dios fall är det tur att det påståendet inte stämmer.
Det gör det lite lättare att smälta alla fanstyg han tar sig för (jojo brist på tillräcklig aktivering emellanåt får sina följder).
Fem timmar senare.
Jag är lite vänligare nu känner jag, kan bero på mätt mage, ena handen full av smågodis, den andra håller ett rödvinsglas.
Nog om jyckolas.
Kolla här på länken nedan, ge det ett par minuter av ditt liv:
http://www.atl.nu/Article.jsp?article=57650&a=Nu%20kommer%20kokvinnorna
Jag vet inte, men jag har alltid dragits till människoöden av olika slag- att höra berättelserna om dem vill säga.
Jag grottar ned mig i självbiografer om hur människor levde under andra världskriget, dokumentärfilmer som "Hästmannen" eller historier om människoöden som systrarna i "Att leva med sin siamesiska syster" eller inslag om vanvård av äldre taget ur Kalla fakta.
Jag fixar inte längre alltför gripande berättelser om barn som far illa eller om hur djur missköts.
Efter Idas intåg blöder hjärtat lättare och tårarna kommer av minsta lilla.
Men bara namnet sätter sig som en snorbobba på finduken: "Kokvinnorna".
Klart man måste se denna. Ja herregud. Snacka om att man gör sina val här i livet.
Vad händer i veckan annars då?
Tja det är fredag idag. Veckan rusar som vanligt.
Ida är förkyld, snoret rinner och hon vill vara nära mycket.
Jobbigt för så små, dem kan ju inte snyta sig, snoret klibbar fast i näsan och svårt att andas blir det såklart.
Var förresten i Jörlanda och hälsade på förra veckan.
Pappa hälsade vi såklart på en stund.
What a mess, han hade hela bordet fullt av räkningar.
Jag och min ena bror försöker nu rensa i hans räkningar, vi ringer samtal och försöker ordna avbetalningar m.m.
Suck. Många har gått till kronofogden, andra är på väg.
Och lyssna nu, det är inte för att han köper över sin ekonomi.
Näh, han struntar helt enkelt i att betala räkningar, fakturor på småsummor som får påminnelser och sedan går till inkasso.
Inte klokt, vad ska det bli av min lilla papps. Han som från början är en duktig ekonom och haft stenkoll på allt som kallas siffror. Nu 71 år och jag känner inte igen honom längre?
Det är grymt jobbigt att förlora en närstående men det är jättejobbigt att se någon man har kär förlora hela sin person, att långsamt försvinna för att bli någon man inte känner igen.
Man ska ta allvarligt på deppression. Från början.
Hur är det då att förlora någon man inte ens fått lära känna?
Fick just reda på att en bekant förlorat sin bebis i v.19.
Hon fick gå och invänta missfall för att sedan föda fram sin lille son.
Kan ni ens tänka er det, hur det skulle kännas?
En annan tjej födde sin lille son som fick syrebrist p.g.a förlossningsarbetet.
Han fick leva i ett halvår.
Livet är grymt på många olika vis, ibland räcker inte orden till och man måste bara gå vidare.
För det är det enda alternativet. Och sedan någon gång blir livet lite ljusare igen.
KRAM till alla er som kämpar mot att låta sorgen ta över.
Och nu ska jag krama mina nära lite extra mycket.
-älsklingar!-
