Kom på att detta med MAT har varit som en röd tråd genom mitt liv.
Man skulle kunna tro att intresset kom med modersmjölken, men eftersom jag är adopterad vet jag såklart inte ett jota om det (hm jota, vad betyder det?).
Men jag har en mormor som alltid lagat fantastiskt god mat och väldigt goda bakverk av alla slag.
En del av barndomens somrar spenderades alltid på mormors land och jag kommer ihåg hur hennes bil lastades full med tigerkakor, småbröd, tekakor och bridgeblandning. Med mera. Sen var veckan på landet räddad.
Mamma Elsa var ochså en j-vel på att stycka halva kor, laga storkok, koka sylt och baka kakor.
Syltförrådet hemma i källaren dignade alltid av hemkörd och hemrörd sylt av alla de slag och dem noga steriliserade saftflaskorna (alltid 50/50 röda vinbär och jordgubbar eller flädersaft) spridde härliga dofter långt in i den smällkalla vintern. Men man fick vara försiktig med syltburkarna som ibland kunde vara lite mögliga, men det petades bara bort, här skulle inget förfaras.
När det vankades besök dukades det alltid fram nybakat i mängder.
Köpekakor, ha, det fanns inte på kartan.
Fint skulle fint ha. Något annat dög inte. En annan sak var det med födelsedagar. Då var det kondistårta som gällde. Alltid buddapestlängd, princesstårta eller (när vi blev äldre) smörgåstårta.
En gång fick jag en banantårta formad som en banan, på min födelsedag. Det glömmer jag aldrig.
Jag fascinerades över den perfekt imiterade bananformen och insåg väl där någonstans att jag hittat mitt kall.
Hur ban(an)alt det än kan låta.
Jag ritade mycket när jag var liten. Fantasin visste inga gränser och jag såg upp till mostern som var designer.
Tyvärr sträckte sig inte min ambition längre än in i köksvrån där den ena tårtan efter den andra kom till världen.
Efter ett misslyckat år på Dingleskolans Naturbruksgymnasium (!) insåg jag att jag måste hitta en annan inriktning i livet. Att bli grisbonde föll mig aldrig riktigt i smaken.
Jag började på Ester Mosessons och gick konditorilinjen (hallå Göteborg! party, party).
Efter en del praktik insåg jag dock att alla tidiga mornar inte var ett alternativ.
Mamma blev dålig under gymnasietiden och det var några tuffa år som ledde för mig, till vad som idag skulle klassas som ätstörningar.
Jag inser nu att det var en underlig situation att plugga livsmedel och jobba i bageri samtidigt som man inte åt själv.
Men jag klarade mig helskinnad ur dem jobbiga åren. Kanske blev jag t.o.m lite härdad på något vis.
Mamma klarade inte tyvärr inte sin kamp utan gick bort våren jag gick sista terminen.
Jag ville plötsligt iväg, bort, ut på äventyr, vad som helst (hallå hela världen!).
Satt framför datorn hemma i Jörlanda (skynda dig, det är dyrt, modemet tickade som en tidsinställd bomb) och klickade på aupair annonser. Vart i världen ville jag?
Åkte till Italien som aupair, utan att någonsin varit intresserad av barn eller bytt en blöjja, för den delen.
Förstår än idag inte hur den familjen tänkte som ville anställa mig som barnflicka.
Ha, jag måste ha tutat ihop något väldigt bra och fint i mitt ansökningsbrev. Fantasin var det som sagt inget fel på. Inget hade man att förlora heller som jag såg det.
Veckorna i Italien var en underlig tid som mest bestod i att hämta och lämna barnen samt att laga enkla luncher (jag som precis lyckats ta körkort hemma i Svedala fick trixa mig framåt i kvarteren i Novara med hjärtat i halsgropen, och dem stackars ungarna på helspänn i baksätet, tänk om föräldrarna vetat om min ringa körerfarenhet) .
Satt ofta i en park alldeles själv, med cd spelaren i fickan och drömde mig bort. Italien var inte nog spännande.
Kommer även ihåg kvartersbageriet som endast sålde vitt bröd i sådär fyra olika varianter. Baguetter och croissanter. Och pappan i familjen, han var vindögd och skelade så ögona stod i kors, man fick alltid fokusera på hans näsa när han pratade med en).
Kom hem till Sverige igen med insikten om att barn, det skulle jag definitivt inte satsa på att jobba med, men mat då, kunde man inte jobba med det på något roligare sätt än att behöva ta jobb på MC Donalds?
Tog jobb på restaurang i Stenungsund ett tag, tjänade pengar nog att sticka ut och resa med.
Jag och kompisen drog ett par gånger till Spanien och Italien. Levde loppan och var allmänt vilda.
Att man överlevde dem resorna med skinnet i behåll är ett rent och skärt under.
Sen åkte vi till Australien, Nyazeeland och Thailand på backpackersvis.
Kommer mest ihåg hur vi partajjade, tyvärr blev det inte så mycket naturupplevelser av den resan. Oerhört korkat men just naturupplevelser var inte det som hägrade just då.
Även denna gång kom vi hem helt oskadda, även det är ett under med tanke på vad man utsatte sig för.
Mer om det en annan gång. Kanske. Eller inte.
Väl hemma sökte jag till jobbet som kallskänka på Göta kanal, av ren tur fick jag det, fast jag ljög om att jag kunde tyska och hamnade i en svettig gruppinterjuv, där allt jag kunde krysta fram var "Ich habe ein father" och "Ich bin aus Jörlanda".
Tiden på kanalbåtarna var hysteriskt kul och gud vad mycket man fick lära sig.
Ett par roliga vår&sommarjobb senare visste jag att mat, det ville jag jobba med.
Och ganska duktig var jag ju tydligen ochså.
Sökte och fick jobb på Stena line (båt, det var ju skitkul att jobba på trodde jag med min erfarenhet från lyxbåtarna på Kanalen), vickdagarna på Stena bestod av långpass på dem "vita båtarna" d.v.s Stena Danica och "Juttan".
Jäklar så många räkmackor jag har gjort i mitt liv. Fy vad tråkigt det var. Men jag vet exakt hur mycket räkor som är 80 gram.
Trivdes aldrig där utan sökte till en mindre lastbåt,det var bara att köra hårt tyckte jag.
Och oj vad kul jag hade på Stena Scanrail.
Lagade mat till en besättning på sådär 30 man och till chaufförerna som skulle över från Fredrikshamn till Göteborg och vice versa.
Dessa chaufförer glömmer jag aldrig.
Framförallt de danska chaufförerna var feta, lata och otrevliga. Övriga var bara tråkiga.
Försökte man liva upp de grå pannbiffarna med lite grönt fick man veta att man levde.
Fett och framförallt MYCKET av allt skulle det vara.
Men gud så kul vi hade där i byssan, jag lagade mat precis som jag ville och bakade kakor däremellan.
Jag skryter nog inte om jag påstår att jag blev populär bland besättningen.
Efter att hankat runt några år kom jag ändå fram till att jag absolut inte ville sluta som en kedjerökande, fet och (förmodligen) bitter kockkärring på lastbåt.
Åren ombord hade iallafal haft det goda med sig att jag stött på en mängd olika mat och produkter, jag fick ju själv handla in det jag ville för att kunna laga maten jag ville.
Jag hade då stött på en del risiga produkter och förbluffats över hr fantasilöst det mesta var.
Kom fram till att jag skulle vilja jobba med att ta fram nya produkter inom livsmedel.
Fanns det någon sådan utbildning?
Jodå. Det fanns en KY utbildning i Skara. Flyttade därför till Lidköping (hallå SKARA kunde man ju inte bo i)
Iochförsig blev man inte utvecklare men väl livsmedelstekniker. Jag hade tur och fick med hjälp av en förstående rektor, skräddarsy utbildningen så jag fick vara ute och praktisera på utvecklingsavdelningar inom livsmedelsindustrin.
Jag brann för produktutvecklingen och kan tacka bl.a Frebaco kvarn, för att jag fick vara med om ett par riktigt lyckade projekt, som alla ledde till att jag efter utbildningen, fick ett vikariat på en utvecklingsavdelning på ett bageriföretag i Göteborg. Det var väl här någonstans man växte upp ochså. Sent ska syndaren vakna (mycket roligt uttryck tycker jag).
Av en slump såg jag en dag en annons om att OLW sökte produkt&processutvecklare.
Sökte jobbet, efter två extremt svettiga interjuver (den personalchefen var nog den mest osympatiska jag stött på någonsin), fick jag reda på att jobbet var mitt.
Ett drömjobb som jag såg det. Bara det att jag var tvungen att flytta till Värmland.
Tiden på OLW innebar pendlande fram och tillbaka till Filipstad (hallå FILIPSTAD kunde man ju bara inte bo i), tidiga mornar med start kl. 08.00 prock med provsmakning av chips, ostbågar och andra snacks som jag och Len- Marie laborerade med.
Vi reste utomlands på utvecklingsresor och marknadsmöten.
En omtumlande tid som till slut gjorde att jag kände mig otillräcklig. Jag insåg att det var dax för en ny period i mitt liv, en lugnare tid med mer tid för hem och familj.
Äventyren lockade inte lika mycket längre och jag började på Anticimex i Karlstad istället.
Och nuförtiden är det enda jag bakar kladdkaka. Och rörihop en och annan historia här på bloggen.
Snart är det ochså dax för att experimentera ihop bebismat.
Det är spännande nog, iallafal just nu.
Ps. kortet är ifrån bungy jump i Queenstown, NZ, millenieskiftet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar