Sedan kommer vågen in och klumpar sig fast i halsen. Men man sväljer hårt, andas ut och klarar sig för stunden. Man är ju stark. Sedan börjar allt om igen, det kanske går en dag och ibland faktiskt två. Men man kommer inte undan för rätt som det är klumpar det sig igen och sorgen välter över en och man kommer inte undan. Man är inte så stark. Man är väl mänsklig kanske.
Inte blir det lättare att handskas med det hela heller när man är en känslo(känslig?)människa, det går liksom inte att låtsas vara resonlig och prata förnuftigt och gud vet allt, med sig själv. Det är ju såhär det är.
Jag har vart med förr, tidigt i livet och inte blev man starkare av det heller fast ett favoritmotto är " det man inte dör av härdas man av". Lite lagom kallt och cyniskt mantra, men vad då.
(Att försöka kommer man långt med, som man så tröstande brukar säga till den som ständigt missar pallplats).
Fast den här tävlingen vill väl ingen vinna. Jag menar, jag kan tänka mig att dö någon gång om sådär hundra år. Men jag vill inte behöva lämna någon.
Nu är datumet satt. Ja, en borgerlig begravning blev det till slut. Pappa hade gått ur kyrkan, ingen visste det eller något annat heller som underlättade alla frågor som kan komma när man ska planera det sista "hej hej leverpastej".
Pappa hade det tufft, speciellt sista tiden så på sätt och vis är det en lättnad att det tog slut.
Och herregud vad glad jag är att jag har syskon!
Att vara "ensambarn" har säkert sina fördelar, men när det kommer till jobbiga stunder i livet, är det helt sant skönt att inte vara ensam.
En sak, ni som är dåliga på att kramas, sluta vara så dåliga på det.
En extra kram är tusen kramar värt när där inte längre finns någon att hålla om. Även om den kan kosta på att ge. Jag är oändligt glad över att jag gav den där kramen. Flera gånger.
Annars då. Jotack, jag mår ganska bra, faktiskt kan man både må bra och vara ledsen samtidigt!
Fast det är ju att föredra att må bra och vara glad samtidigt.
Ida växer och det blir bara soligare och roligare för varje dag som går, gullunge, gullunge, gullunge!
Och Dan är ta mig f-n fortfarande ett riktigt kap. En värsting till farsa (positivt då javisst) och en tiopoängarkille, sambo och människa i allmänhet. Lucky me.
Men.
Börjar arbeta igen tisdag nästa vecka.
Har varit hemma nära 15 månader. 15 månader!! Det tror jag inte på, kan inte vara sant, fast Dan och bristen på föräldrapenningdagar, hävdar envist att det är så.
Tja, innan jag drog hem och genomled en mardrömsförlosning med lyckligt slut, hade jag så noga plåttrat ned alla lösen ord på små fina postit-lappar.
Du vet, till jobbdator, telefon, olika inloggningsuppgifter. För hej, jag känner faktiskt (den sidan) mig själv rätt ok för att vara 34 år.
Men jag hade inte tänkt på att lägga dem på ett förnuftigt ställe. D.v.s någon plats som Dan kände till.
Men idag kom jag faktiskt på vart jag hade lagt dessa superviktiga papperslappar. Lord, VILKEN tur!
Jag kan fortfarande förnimma känslan av vällust och lättnad som kom över mig likt doften av nybakat bröd.
Tills jag kom på att den där väskan ( till förmån för ett nytt nödvändigt reafynd) skänktes till Gengåvan-insamlingen för några veckor sedan.
Så nu kära vänner, behöver jag alltså starta min slumrande Anticimexkarriär, upp med att ringa kleti och pleti och försöka lösa detta på ett humant och icke-förnedrande sätt.
Uhh.
Men vad f-n. Jag har bestämt mig.
Det kommer att lösa sig.
Jag kan väl inte vara den enda som haft (har?) gröt i huvudet?
KRAM och hoppas att så många som möjligt får så många fina sommardagar som bara kan finnas kvar denna sommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar