Dopet, julen och allt däremellan

Oj oj oj så länge sedan jag skrev något här.
Men skrivlusten har inte vart där, vart lagom nöjd helt enkelt?

Har ju hänt en del, dopet för en månad sedan gick superbt!
Underbara unge, skötte sig strålande glad och go hela dagen.
Mormorsmor var här och det var härliga dagar.

Tack alla för en fin dag!

Just nu är det dock planering inför jul som gäller.
Julen ska ju vara glädjens högtid som det så fint heter. Idas första jul är det med.
Senaste åren har det varit en del funderingar kring hur vi syskon ska lösa julen för pappa.
Eller ja, ska jag vara helt ärlig är det väl mest jag som engagerat mig i det.
Klart pappa ska få vara med någon i familjen, ingen ska behöva sitta hemma själv på självaste julafton.

Pappa är skröpplig, han har kol och har haft stora problem med alkoholen senaste, tja? 12 åren.
Sedan mamma gick bort har hälsan vacklat ordentligt.
Det har varit många turer in och ut på sjukhus.
Förra vintern var han nära att inte klara sig men reste sig ur det svarta hålet och ingen var gladare än jag.
För det är så, att han är ens pappa och alla gånger han och mamma ställde upp för oss när vi växte upp, its payback time.

Men det är alltid ett trixande detta med att besöka honom eller hur han ska besöka oss.
Bilkörning klarar han inte så bra.

Sist han var här och skulle hem till Jörlanda igen, hamnade han i Årjäng eller någonstans (han vägrade berätta, om han ens fattade vart han körde fel).
Hemresan tog nära 6 timmar. Skratta eller gråta? Ibland vet man inte...
Ja jävlar, denna julen blir det tåget för honom.
Som han aldrig (!) åkt förr.

Som grädde på moset kommer vi förmodligen ha en annan liten spellevink här då att hålla reda på.
Jag har tvivlat, kommer man att orka? Men det är nog så gott som bestämt nu, en ny familjemedlem är på gång...mer om det framöver! Jag längtar trots allt, känner att det fattas någon i vår lilla familj. Det vet jag att Dan gör med;).

Annars då?
Tja, hårmanen har klippts av, yes, känns underbart att kunna dra handen genom håret utan att där finns tover p.g.a kletiga bebisfingrar;).

Nej nu ska jag iväg till Öppna förskolan med Ida.
Ha en fin dag!

Dop i helgen.
Det gick så bra att det känns som att det inte finns något att skriva om.
Inga dråpligheter what so ever.
Dopklänningen satt lagom korvigt på. Ida var glad och tyst (!) hela tiden.
Prästen var lagom töntig och höll gudstjänsten kort. Alla släktingar och vänner var på plats (ja nästan iallafal).
Acki sjöng så vackert att tårarna närapå föll. (Kan varmt rek. "fem fingrar" (Peter Le Marc) som doplåt. Aerosmiths "I dont wanna miss a thing" var ochså môcket varmt och fint sjungen).

Efterföljande kalas hemma hos oss gick finfint, fullknökat med 25-30 gäster.
Det enda som pajjade var brödet som blev bränt i ugnen och barbapappa som läckte kulor. Kudden alltså.
Pallade tydligen inte trycket från 6 ungars ivriga kramande.
Förresten, återkommer med lite dopbilder.

Mormor Stina kom redan på fredagen och det var mysigt att ha henne här.
Jag hoppas att hon får finnas hos oss i många år till så att Ida får lära känna sin sköna mormorsmor.

Hon är rolig Stina, " äsch sluta amma och ge tillägg- det är väl bara jobbigt för dig att amma".
Hon berättade lite om min morfar som jag inte visste om, han var tydligen väldigt svartsjuk.
Stina har alltid varit poppis, hos gamla som unga..
Min morfar Kalle var driftig, ägde en fiskkonservfabrik och senare en fiskerifirma (dem köpte bl.a upp färsk fisk i saluhallen i Göteborg som sedan såldes vidare till olika restauranger). Han älskade fisk Kalle.
Morfar dog 1994, tolv år tidigare blev han sjuk, fick en hjärtattack och han blev sig aldrig lik efteråt.
Stina träffade aldrig någon ny man, trots flera beundrare- en viss Gunnar erbjöd henne 1 miljon om han fick flytta in hos henne "men om jag tröttnar på dig då vad händer då med miljonen" hade Stina skrattat "den får du behålla såklart" hade Gunnar svarat då.
Ja jäklar.

Idag kom monteringsgubbarna med braskaminen.
Dem hade en boxer som satt och såg ledsen ut i bilen så jag & Ida tog en liten skogspromenad med honom.
Man har blivit väldans bekväm märker jag, nästan glömt av dem dagliga hundpromenaderna nu när man är utan vovve..men lagom till jul kommer det bli ändring på det (förhoppningsvis).
Återkommer i ämnet.

Nu kommer Dan hem, ska ut och luncha. Vågar inte kika upp på övervåningen, för att se hur det går med kaminen- tänk om det fattar en decimeter så dem måste göra ett nytt hål i golv/taket (tack Annika!).

Den som lever får se...

44 inlägg. Över 1000 sidvisningar. Kul!
Inte trodde jag att mitt liv var intressant för någon annan att läsa men jag hade fel.
Själv slukar jag alla biografier som råkar komma över mig, och det är kanske därför jag skriver så som jag gör.
Nog om dä.

Det är bråda tider nu, passar på att skriva några ord när Ida tar sin förmiddags-nap.
Kom på att jag igår missade baby massagen på Bvc.
Skit också men å andra sidan fick jag köpt nya gardiner som Dan monterade upp, good bye hemtex- kappa med sailortema. Guud så gött.

Är inte riktigt i form.
Har haft ännu en natt med minimal sömn, Ida ville inte sova värst mycket. Jag börjar känna mig sleten.
Tur det finns smink.
Börjar inse hur många småbarns- föräldrar har det varje dag, jag tror det kan vara smakportionerna som ställer till det lite för Ida. Hon har inte ont i magen, snarare verkar hon ha en j-kla massa energi över och det just nattetid.
Hoppas det ordnar upp sig. Snart.
Annars då?
Tja, Dan har hostat in pengar åt TV4 så hans årsbudget 2010 är fixad.
Han är grym min kille! Hoppas hans chef har vett nog att gratulera honom lite extra. Det är han värd.

Nu på förmiddagen har det städats i källaren, mormor Stina kommer i morgon och ska såklart ha någonstans att sova, blir trevligt att ha henne här.
Men det räcker med några helger per år/ förlåt mormor men du är rättttt intensiv.

Har varit mycket snack med brorsorna ochså. Och med pappa.
Om hur han ska ta sig hit och hem på lördag.
Han är rätt skröplig min pappa, både i själ och kropp.
Jag hoppas vi tillsammans hittade den bästa lösningen för denna gång, även om det inte blev optimalt.

Nu ska jag iväg och köpa ägg, glutenfria kladdisar står på agendan.

Denna gång ska jag lyckas. Sikta mot stjärnorna så når du kanske trädtopparna.

En snabbis

Tyvärr blir det inte så roligt som man kanske kan tro.
Men så här har det gått idag:

1. Antal sömtimmar inatt
Check: ca 4
2. Antal kaffe till frukosten
Check: 2 muggar varav en iskall (Idas fel)
3. Antal tvättberg i källaren
Check: 1/2 hög (fantastiskt)
4. Antal ostädade kvm
Check: 200 (nänä vinden städas icke, någon ordning får det vara)
5. Antal leenden från Ida
Check: oräknerliga
6. Antal leenden från Dan
Check: Dagen är inte slut. Räknar iskallt med minst ett innan sängdax
7. Antal plagg stressköpta på Bergvik (varav ett till mig)
Check: 9 st
8. Antal plagg stressköpta på Bergvik som satt snyggt på krôppen (min, inte Idas, hon klär i allt lustigt nog)
Check: 1 st
9. Antal bakta kladdkakor
Check: 0 st
10. Antal gardiner upphängda i köket
Check: 0 st

Det var bara det jag ville säga.

En alldeles vanlig dag

Denna dag har rusat iväg. Började inte bra. Kaffet var slut. Illa.
Tog en snabb vända ner till köpcentrat, förutom kaffet kom jag även ut med en nödvändig liten plastkopp till Ida (hundra kronor, vansinnigt). Där ska smakisarna serveras tänkte jag.
Precis som Ida bryr sig om att det finns ett mumintroll på skeden.
(Nu är vi förresten inne på ärtpure´- potatisen var sådär, palsternackan gick väl an liksom moroten.
Men ärtorna, dem satt fint i lilla bebismagen! Mycket kul att se hur hon själv tog tag i skeden och förde den till munnen. Som ett mer bestående litet minne dagen till ära, finns nu även ärtklegg överallt i köket (och på Ida. Bara att vänja sig gissar jag).




Efter morgonshoppingen följde lite hetsstädande (faan, helvetes j-vlar brukar det låta enl. Dan).

När något är riktigt tråkigt brukar jag istället försöka få det att gå j-drigt fort.
Bra taktik tycker jag. Rent blir det.
Resultatet är även skadade trösklar och en dammsugare som slängs in i städskåpet fortare än en påse smågodis tar slut i min mun (FORT). Gamla dammis har fått sina törnar i livet.
Och Dan den stackaren får veta att han lever om han ifrågasätter min taktik (förlåt darling om du läser, jag menar inget illa det vet du men det är viktigt att inte sinka mig, det måste gå undan vettu).

Iallafal, orsaken till hetsstädandet var att Gosia skulle komma och förgylla min lunch...vill ha det snyggt hemma när man får finbesök (kram Gosia du är så fin).

Därefter ringde Dan och meddelade att TV4 var i akuthjälp av interjuvobjekt till ett litet reportage ang. målarfärg och barnallergi. Visst det gick väl bra! Så Gosia avlöstes av reporter&kamerasnubbe från fyran.
Ida var söt och grinig på samma gång när inspelningen gick av stapeln.
Fick köra en matning mellan filmtagningarna.
Det kändes märkligt att gå runt i Idas rum och "bara vara" på kommando, när det filmades. Men det va kul!
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_varmland?title=malarfarg_orsakar_astma_hos_barn&videoid=1095598

Sen var klockan plötsligt mycket och jag tog barn och vagn och traskade in till stan (i regnet, usch längtar redan efter sommaren, bara en satans vinter som står emellan sol och värme igen).
Köpte hissgardiner på Åhlens och lite annat nödvändigt.

Dan mötte upp och väl hemma igen bakades det kladdkakor högt och lågt. Resultatet? Kladdigt, göttigt, kaloristinnt.
Och nog 17 misslyckades jag ochså denna gång. Vad är det med mig och kladdkaka- det enklaste att baka sägs det. Och jag är ändå faktiskt ganska bra på bakning. Annars. Jaja, vi åt upp det misslyckade. Mumma! Sätter sig fint runt kärlekshandtaget. Måste börja köra lite sittups. I morgon.

Förresten vi satt och åt middag här hemma när jag störde mig på att det var så svårt att skära skinkan i bitar.
Se bild. Finn ett fel. Man kan säga att jag haft mycket i huvudet idag.

Och nu är det SENT och jag är tröttttt, kanske inte konstigt för i natt var Ida ingen lugn liten viol, höll oss vakna  flera timmar.
Dåliga samvetet börjar också smyga sig på nu...måste ringa brorsan i morgon....och kanske fixa något snyggt att ha på mig till på lördag...och hur ska vi göra med valpen......tankarna börjar snurra.

Bäst man går och nanar.

Jag blottar mig!

Jag är rädd.
Nu har jag lust att göra det enkelt för mig och skriva en lista över rädslorna.
Jag gillar listor, det kanske märks?
Nr 1-10. Snipp snapp slut så var sagan slut.

Men det skulle vara att göra det enkelt för sig.
Alla går väl runt och är rädda? Hm. Är det inte för att vakna upp och inse att man är förlamad så är det att man är rädd för att vistas i trånga utrymmen eller kanske för att se en spindel på väggen.
Eller vad vet jag om andras rädslor?

Men jag har en del rädslor. Det har jag verkligen. Vissa har jag försökt att kurera.
Ta detta med höga höjder. Jag kommer ihåg hur vi åkte på klassresa till fästningen i Kungälv.
Alla utropade åh! Wow! När dem stod längst där uppe och såg ner på vattnet långt åt tjotta hejti där nere. Men inte jag. Jag klamrade desperat fast i mitten av tornet och vägrade gå fram till kanten.
Hjärtat bultade och paniken låg på lur.
Det är ungefär det enda jag kommer ihåg från den resan (och Bräckboden såklart, gud så gött med kletiga kex för bara en tia).

Senare i livet åkte jag en ranglig hiss, högt upp ovanför en pool i ett soligt land, och kastade mig utför med hjärtat i halsgropen och svetten rinnande i ryggen. Med rep runt benen och bästa kompisen fast tätt intill.
Känslan var euforisk när man hamnade med huvudet ovanför vattenytan och insåg att man fortfarande levde. Hej livet, jag lever och jag vågar!

Jag gjorde om bungyjumpen ett par gånger till, på högre höjder och faktiskt i andra länder.
Lika livrädd och skräckslagen varje gång.
Jag överlevde men höjdrädslan finns definitivt kvar. Den gick inte att bota.
Trodde jag någonsin på det själv?

Jag är adopterad, fosterbarn tills jag var 21. Den ni!
Länge var jag rädd när jag var liten. Rädd för att han den där som sa att han var min pappa (hallå!min pappa heter faktiskt Ove) skulle komma och ta mig hemifrån.
Nog för att han försökte ett par gånger och herregud var rädd man var då, liten och ensammast på jorden.
Min biologiska far ville inte gå med på att adoptera bort mig. En tid efter att mamma gick bort, frågade pappa om jag ville bli adopterad, jag var myndig då och kunde själv bestämma. Valet var enkelt.
Det är bland det finaste pappa gjort för mig.

Under mina jobb har jag alltid råkat ut för något som är bland det värsta jag vet som vuxen- att tala inför grupp.
Panikångesten har alltid legat på lur. På något sätt har jag ofta blivit den som tagit på mig lite jobbiga uppdrag och har därför vart med om en del både små och stora anföranden inför olika typer av grupper.

Ett tillfälle som jag aldrig kommer glömma, jag var med i en tävling när jag pluggade en kurs på ett universitet.
Man skulle på 24 timmar komma på en smart lösning åt ett företag, i mitt fall handlade det om att lösa ett problem i produktionen på Bahko, ni vet sågbladstillverkaren i Lidköping.
Jag och min meddeltagare arbetade non stop i 24 timmar och sedan skulle lösningen presenteras i aulan på universitetet.
Men ingen hade sagt att media skulle vara där och att det var en så stor händelse.
Jag glömmer aldrig paniken när vi steppade ut i den upplysta lokalen och insåg att herre j-vlar, detta är ingen liten klasspresentation.
Jag tror presentationen gick käpp rätt åt skogen, kommer knappt ihåg.

Men jag har fortfarande kvar tidningsklippet med min interjuv. För såklart tackade jag ja, till att bli interjuvad. Hur det gick med vårt förslag? Inget vidare, vad jag vet finns det fortfarande en kille som står och för hand tar hand om sågbladen på linjen, efter att dem blivit pulverlackerade. Fy tusan vilket enformigt jobb (fast helt ärligt, killen verkade trivas som fisken i vattnet och förstod aldrig problemet).

Vi fick varsin fin tigersåg som tack för hjälpen. Den har jag (ok då grabbarna i mitt liv) haft stor nytta av.

Min ångest inför att prata inför folk, den består såklart.
Idag har jag många gånger stått där framme. Lika livrädd varje gång.
Jag känner mig expoooosed! Som en viss hemmafru skulle sagt.
Fast jag överlever med förståndet i behåll, det har jag faktiskt lärt mig. Tack för det gode Gud.

Men allt handlar ju inte om Dem stora Rädslorna.
Med förväntansfulla steg traskar jag ofta in på Ikeas tygavdelning.
Brukar tumma på dem vackra tygerna med fuktiga handflator och drömmande blick.
Riktigt ser framför mig hur snyggt det skulle vara med en ny köksgardin, kanske det där randiga tyget?

Öppnar ögonen och inser att nähh, inte idag, jag vågar inte, ingen ide´ att slänga ut pengar på något tyg.
Det kan aldrig gå bra.

Fråga pappa, jag har klippt shorts av hans byxor mer än en gång. Ska bara lägga upp byxorna men vips så var där felmätt och ojojoj där fick pappa ett par nya kortbrallor istället.
Nä sy kan jag inte. Den gamla kappan med sailortema som inte alls passar in, får hänga kvar och stirra mig i ögonen varje gång jag ska ta en kopp kaffe.

Någon gång ska jag våga. Bara inte idag.

Var ute vid vattnet i Lidköping en gång för länge sedan.
Sixten var väldigt liten, söt och inte rädd för något.
Det var varmt och skönt och lyckan var stor. En fantastisk sommardag för ungefär 7 år sedan.
Solbruna bara fötter på varma klipphällar och slutna ögon i stark sommarsol.
Plötsligt tyckte jag att jag hörde något konstigt. Vände mig om och tittade ner.
Orm! Så in i h-lvete många ormar. Överallt.
Nedanför mina fötter och snett bakom mig i busken.
J-klar vad fort jag hoppade upp, hjärtat i halsgropen och panik, panik, panik!
Sigge var borta och allt jag kunde se var orm, orm, orm.

Gastade så högt jag kunde och sprang (med eld i baken) fort som bara den upp och iväg,
Sigge fick jag tag på och med ena handen runt tjocka lilla valpmagen och den andra med bilnyckeln i högsta hugg rusade jag mot säkerheten.
Kom senare fram till att det var ett ganska välkänt orm tillhåll, ett "snake pitt" bestående av snok, inte stora kobror eller anakondor, men det spelade liksom ingen roll just där och då.

Försökte långt tidigare (tiden på Dingleskolan, jo jo) bota ormrädslan genom att ha en orm (kommer inte ihåg vilken typ, men den var låååång) runt halsen (faktiskt ganska varm och inte alls slemmig). Det var jobbigt.

Jag är livrädd för ormar. Fortfarande. Såklart. Usch. Dem är nästan lika äckliga som fästingar (ursäkta Maria!).
Fast t.o.m jag inser att ormen har någon form av funktion. Till skillnad från fästingen då.

Nu då? Tja, den närmaste rädslan är nog att något ska hända med Ida.
Men det har jag fått höra är normalt. Och den rädslan kommer tydligen ochså hålla i sig. Livet ut.

Men den kan jag ändå leva med.
För hade jag inte haft den hade jag ju inte haft världens underbaraste unge.

Ps. personerna på bilden har inget med texten att göra (dem är bara söta, lilla Elsa och Sigge för många år sedan)

Ida badar

Inte varje dag. Men ibland.
Då kan det se ut så här.
Jag försöker att inte köpa för mycket kläder och sådant. Det går sådär.

Men Dans 35 år gamla badkappa funkar fortfarande.

Dopet

Jag ville hellre ha en namngivningsceremoni hemma eller på något annat fint ställe.
Tänkte att jag inte är så värst mycket för kyrkan (tänker mest på begravningar) och att det känns för stelt och trist där.
Men så är vi konstigt nog två om att ha tillverkat denna underbara unge.
Och han med storforsgenerna, tyckte annat.

Därför bär det av till en faktiskt väldigt mysig liten kyrka nästa helg.
Bebis ska doppas i samma skål som pappsen nämligen.


Vi kommer vara ganska många. Prästen är ung och lite töntig (jag vet jag har fikat med honom). Perfekt med andra ord.
Vi kommer att ha en fantastiskt duktig sångerska och gitarrist. Beroende på Idas på humör, kommer några olika låtar att sjungas. Jag kommer att börja grina såklart. Inte bra för sminket.
Ett par konventionella melodier men även kanske någon mer fräschare sak står på menyn...återkommer om musiken efter dopet.
Jag hoppas att det inte blir ett dopp, förresten.
Jag får konstiga bilder framför mig, om hur prellens grepp liksom lossnar och hur Ida åker huvudstupa före ner i dopfunten.
Aj, aj, aj.

Iallafal, jag har kommit fram till att det nog kommer bli mycket trevligt. Vi ska samlas och äta en bit och dricka ett glas vin, hemma i Karlstad efteråt. Stina, min kära gamla mormor (78 år men känns som 60 år) och numera gammelmormor, kommer säkert hålla låda i vanlig ordning. En riktig krutgumma det där.
Môcke trevligt som min söta sambo skulle påpekat.

Och idag söndag kommer farmor Enqvist. Hon har putsat, tråcklat och förstorat den gamla dopklänningen så att den ska kunna rymma Idas ymniga bebiskropp. Så idag blir det mannekängande.

Nu ska jag faktiskt upp en våning och pussa lite på just denna goa kroppshydda.
Finns det någor mysigare än en varm, småtjock bebiskropp?

Ha en fin söndag.

Man ska inte måla på väggen Inte heller äta kakor (den som spar han har)

Måla inte faan på väggen! Har man hört någon gång.

Liten tuva stjälper ofta stort lass. Que?
Men hallå... Kasta inte sten i glashus! Se upp med vad du önskar...Själv är bäste dräng...Ingen fara på taket!
Den som spar han har (bara tråkigt)...Nära skjuter ingen hare! Det var som Spiken i kistan....Man ser inte skogen för alla träd...

Bättre en fågel i handen än tio i skogen. Vill man vara fin får man lida pin...Efter regn kommer sol.

Man kan inte bli älskad av alla. 

Man kan inte både ha och äta kakan.

Herregud, var kommer allt ifrån? Vissa sägningar är logiska andra fattar man nada av.

En del känns som att Herr Jantelag själv har kommit på dem.
Sikta mot stjärnorna så når du kanske trädtopparna! Inget man hör gastas mellan människor i ex USA eller? Jag har aldrig varit där så jag kanske är helt fel ute. På hal is skulle man kunna säga.
Nä, det är nog typiskt svenskt, lite högfärdigt sådär, att tro att man ska lyckas.

Att måla faan på väggen då?

Man bör inte måla på väggar annat än möjligen med målarfärg, det är ju logiskt.
Och man ska absolut inte spontanmåla lite här och där, lite hursom helst, såklart.

Själv målade jag med spritpenna ett sött litet stall, nere på väggen i källaren hemma i Jörlanda. Inte snyggt. Inte uppskattat. Det gjorde man inte heller mer än en gång, om man säger så.

Och det är ju inget bra ide´ att måla (av) någon på en vägg heller. Ex han den där Muhammed. Inte populärt. Faktiskt bland det jävligaste du kan göra. Kan i värsta fall leda till döden.

Men "Faan", vem är det (och varför ploppar hans namn så ofta upp i mitt huvud)? Och varför skulle det vara så illa att måla han/hon på väggen? Fast man målar ju faktiskt inte på väggarna bara för att man säger det, det ska vi inte glömma.
Man ska helt enkelt bara inte förbereda sig för hur ev. jävligt saker och ting, SKULLE KUNNA bli.
Det är mycket bättre att bli överrumplad, kanske rent utav så chockad att man trillar av pinn.
Vad vet jag.
Men faan (eller Muhammed) ska aldrig målas på en vägg, det är säkert.

En annan favorit: liten tuva stjälper ofta stort lass. Jojo. På medeltiden möjligen. Eller i Ukraina, eller i Ryssland kanske? Vart fasen annars stjälper en liten tuva ett stort lass? (Vad jag vet var det inte en tuva som stjälpte Mercedes A klass så den stöp i backen som en liten barn på cykel utan stödhjul).

Den här då: "vill man vara fin får man lida pin". Tål att sugas på.
Hallå 1800-talet ringde och hälsade att dem vill ha tillbaka sitt uttryck!
Kanske härstammar det från tiden då man (har jag läst) rullade upp håret på kokheta stålspolar, som man sedan fick sova med, för att på morgonen vakna upp med tjusiga lockar (och förmodar jag, en och annan bula och svidande, rött hårfäste).

Näh du tack. Man måste inte alls lida pin för att vara fin.
Möjligen då när man måste rycka ett och annat ögonbrynsstrå, det gör faktiskt lite ont det gör det ju.
På tal om det, man måste faktiskt inte vaxa benen (ont!ont!ont!).
Det går så bra så att raka dem. Ingen pin i onödan tack.

"...Man kan inte både ha och äta kakan!!!" har man ju tänkt någon gång (gammalmodigt? jag är visst äldre än dem flesta yngre). Kakan har ofta fått mig att vilja motbevisa, man kan VISST både ha och äta upp kakan! Jag tänker dock inte ge något exempel. Kanske någon annan gång.


Ps. en ny sägning, högst aktuell och KÄND från TV "dagarna är dagarna på dagarna som gick". Kanske det mest värdefulla Mads Mikkelsen någonsin sagt?

                        

Maten som formade mitt liv

Såg på Biggest loosers och började fundera på vad MATEN betytt för mig, so far.
Kom på att detta med MAT har varit som en röd tråd genom mitt liv.
Man skulle kunna tro att intresset kom med modersmjölken, men eftersom jag är adopterad vet jag såklart inte ett jota om det (hm jota, vad betyder det?).

Men jag har en  mormor som alltid lagat fantastiskt god mat och väldigt goda bakverk av alla slag.
En del av barndomens somrar spenderades alltid på mormors land och jag kommer ihåg hur hennes bil lastades full med tigerkakor, småbröd, tekakor och bridgeblandning. Med mera. Sen var veckan på landet räddad.

Mamma Elsa var ochså en j-vel på att stycka halva kor, laga storkok, koka sylt och baka kakor.
Syltförrådet hemma i källaren dignade alltid av hemkörd och hemrörd sylt av alla de slag och dem noga steriliserade saftflaskorna (alltid 50/50 röda vinbär och jordgubbar eller flädersaft) spridde härliga dofter långt in i den smällkalla vintern. Men man fick vara försiktig med syltburkarna som ibland kunde vara lite mögliga, men det petades bara bort, här skulle inget förfaras.

När det vankades besök dukades det alltid fram nybakat i mängder.
Köpekakor, ha, det fanns inte på kartan.
Fint skulle fint ha. Något annat dög inte. En annan sak var det med födelsedagar. Då var det kondistårta som gällde. Alltid buddapestlängd, princesstårta eller (när vi blev äldre) smörgåstårta.
En gång fick jag en banantårta formad som en banan, på min födelsedag. Det glömmer jag aldrig.
Jag fascinerades över den perfekt imiterade bananformen och insåg väl där någonstans att jag hittat mitt kall.
Hur ban(an)alt det än kan låta.

Jag ritade mycket när jag var liten. Fantasin visste inga gränser och jag såg upp till mostern som var designer.
Tyvärr sträckte sig inte min ambition längre än in i köksvrån där den ena tårtan efter den andra kom till världen.

Efter ett misslyckat år på Dingleskolans Naturbruksgymnasium (!) insåg jag att jag måste hitta en annan inriktning i livet. Att bli grisbonde föll mig aldrig riktigt i smaken.

Jag började på Ester Mosessons och gick konditorilinjen (hallå Göteborg! party, party).
Efter en del praktik insåg jag dock att alla tidiga mornar inte var ett alternativ.

Mamma blev dålig under gymnasietiden och det var några tuffa år som ledde för mig, till vad som idag skulle klassas som ätstörningar.
Jag inser nu att det var en underlig situation att plugga livsmedel och jobba i bageri samtidigt som man inte åt själv.
Men jag klarade mig helskinnad ur dem jobbiga åren. Kanske blev jag t.o.m lite härdad på något vis.
Mamma klarade inte tyvärr inte sin kamp utan gick bort våren jag gick sista terminen.

Jag ville plötsligt iväg, bort, ut på äventyr, vad som helst (hallå hela världen!).

Satt framför datorn hemma i Jörlanda (skynda dig, det är dyrt, modemet tickade som en tidsinställd bomb) och klickade på aupair annonser. Vart i världen ville jag?
Åkte till Italien som aupair, utan att någonsin varit intresserad av barn eller bytt en blöjja, för den delen.
Förstår än idag inte hur den familjen tänkte som ville anställa mig som barnflicka.
Ha, jag måste ha tutat ihop något väldigt bra och fint i mitt ansökningsbrev. Fantasin var det som sagt inget fel på. Inget hade man att förlora heller som jag såg det.

Veckorna i Italien var en underlig tid som mest bestod i att hämta och lämna barnen samt att laga enkla luncher (jag som precis lyckats ta körkort hemma i Svedala fick trixa mig framåt i kvarteren i Novara med hjärtat i halsgropen, och dem stackars ungarna på helspänn i baksätet, tänk om föräldrarna vetat om min ringa körerfarenhet) .
Satt ofta i en park alldeles själv, med cd spelaren i fickan och drömde mig bort. Italien var inte nog spännande.
Kommer även ihåg kvartersbageriet som endast sålde vitt bröd i sådär fyra olika varianter. Baguetter och croissanter. Och pappan i familjen, han var vindögd och skelade så ögona stod i kors, man fick alltid fokusera på hans näsa när han pratade med en).

Kom hem till Sverige igen med insikten om att barn, det skulle jag definitivt inte satsa på att jobba med, men mat då, kunde man inte jobba med det på något roligare sätt än att behöva ta jobb på MC Donalds?

Tog jobb på restaurang i Stenungsund ett tag, tjänade pengar nog att sticka ut och resa med.

Jag och kompisen drog ett par gånger till Spanien och Italien. Levde loppan och var allmänt vilda.
Att man överlevde dem resorna med skinnet i behåll är ett rent och skärt under.

Sen åkte vi till Australien, Nyazeeland och Thailand på backpackersvis.
Kommer mest ihåg hur vi partajjade, tyvärr blev det inte så mycket naturupplevelser av den resan. Oerhört korkat men just naturupplevelser var inte det som hägrade just då.
Även denna gång kom vi hem helt oskadda, även det är ett under med tanke på vad man utsatte sig för.
Mer om det en annan gång. Kanske. Eller inte.

Väl hemma sökte jag till jobbet som kallskänka på Göta kanal, av ren tur fick jag det, fast jag ljög om att jag kunde tyska och hamnade i en svettig gruppinterjuv, där allt jag kunde krysta fram var "Ich habe ein father" och "Ich bin aus Jörlanda".
Tiden på kanalbåtarna var hysteriskt kul och gud vad mycket man fick lära sig.
Ett par roliga vår&sommarjobb senare visste jag att mat, det ville jag jobba med.
Och ganska duktig var jag ju tydligen ochså.

Sökte och fick jobb på Stena line (båt, det var ju skitkul att jobba på trodde jag med min erfarenhet från lyxbåtarna på Kanalen), vickdagarna  på Stena bestod av långpass på dem "vita båtarna" d.v.s Stena Danica och "Juttan".
Jäklar så många räkmackor jag har gjort i mitt liv. Fy vad tråkigt det var. Men jag vet exakt hur mycket räkor som är 80 gram.
Trivdes aldrig där utan sökte till en mindre lastbåt,det var bara att köra hårt tyckte jag.

Och oj vad kul jag hade på Stena Scanrail.
Lagade mat till en besättning på sådär 30 man och till chaufförerna som skulle över från Fredrikshamn till Göteborg och vice versa.
Dessa chaufförer glömmer jag aldrig.
Framförallt de danska chaufförerna var feta, lata och otrevliga. Övriga var bara tråkiga.
Försökte man liva upp de grå pannbiffarna med lite grönt fick man veta att man levde.
Fett och framförallt MYCKET av allt skulle det vara.
Men gud så kul vi hade där i byssan, jag lagade mat precis som jag ville och bakade kakor däremellan.
Jag skryter nog inte om jag påstår att jag blev populär bland besättningen.

Efter att hankat runt några år kom jag ändå fram till att jag absolut inte ville sluta som en kedjerökande, fet och (förmodligen) bitter kockkärring på lastbåt.
Åren ombord hade iallafal haft det goda med sig att jag stött på en mängd olika mat och produkter, jag fick ju själv handla in det jag ville för att kunna laga  maten jag ville.
Jag hade då stött på en del risiga produkter och förbluffats över hr fantasilöst det mesta var.
Kom fram till att jag skulle vilja jobba med att ta fram nya produkter inom livsmedel.
Fanns det någon sådan utbildning?

Jodå. Det fanns en KY utbildning i Skara. Flyttade därför till Lidköping (hallå SKARA kunde man ju inte bo i)
Iochförsig blev man inte utvecklare men väl livsmedelstekniker. Jag hade tur och fick med hjälp av en förstående rektor, skräddarsy utbildningen så jag fick vara ute och praktisera på utvecklingsavdelningar inom livsmedelsindustrin.
Jag brann för produktutvecklingen och kan tacka bl.a Frebaco kvarn, för att jag fick vara med om ett par riktigt lyckade projekt, som alla ledde till att jag efter utbildningen, fick ett vikariat på  en utvecklingsavdelning på ett bageriföretag i Göteborg. Det var väl här någonstans man växte upp ochså. Sent ska syndaren vakna (mycket roligt uttryck tycker jag).
Av en slump såg jag en dag en annons om att OLW sökte produkt&processutvecklare.
Sökte jobbet, efter två extremt svettiga interjuver (den personalchefen var nog den mest osympatiska jag stött på någonsin), fick jag reda på att jobbet var mitt.
Ett drömjobb som jag såg det. Bara det att jag var tvungen att flytta till Värmland.
Tiden på OLW innebar pendlande fram och tillbaka till Filipstad (hallå FILIPSTAD kunde man ju bara inte bo i), tidiga mornar med start kl. 08.00 prock med provsmakning av chips, ostbågar och andra snacks som jag och Len- Marie laborerade med.
Vi reste utomlands på utvecklingsresor och marknadsmöten.
En omtumlande tid som till slut gjorde att jag kände mig otillräcklig. Jag insåg att det var dax för en ny period i mitt liv, en lugnare tid med mer tid för hem och familj.
Äventyren lockade inte lika mycket längre och jag började på Anticimex i Karlstad istället.

Och nuförtiden är det enda jag bakar kladdkaka. Och rörihop en och annan historia här på bloggen.
Snart är det ochså dax för att experimentera ihop bebismat.

Det är spännande nog, iallafal just nu.

Ps. kortet är ifrån bungy jump i Queenstown, NZ, millenieskiftet.

En liten valp

Jag vaknade till och kände att något var annorlunda.
Tände lampan- och vad ser jag då om inte valpen som liksom ligger och kurar ihop sig vid min mage.
Hur hamnade den där? Inga hundar i sängen hade vi ju lovat varandra.
Jag gnuggar mig i ögonen, är så trött efter att Ida hållt mig vaken.
Valpen ser lite konstig ut fast samtidigt välbekant.
Den gnyr och jag blir plötsligt irriterad, komma här och väcka mig, jag är så j-dra trött.
Men valpen ger sig inte utan sparkar på mig med sina små tjocka ben.
Uppenbarligen är den i behov av att kissa.

Jag suckar och tar den runt magen och går ner i hallen och sätter på den Sigges gamla vita kristallhalsband.
Det där som jag aldrig använde för det kändes lite fjantigt på Sigge med ett vitt kristallhalsband (förlåt Maria!)
Iallafal, jag trär halsbandet på valpen och noterar att den har Dans ögon och är inte näsan lik Idas.
Jag skrattar, det är ju bara för knäppt.
Valpen har även på sig Idas rosa pyjamas, fast den täcker liksom inte baken helt, utan den korvar sig på ett högst osnyggt sätt.

Strunt samma tänker jag, är nu riktigt irriterad och vill helst bara hoppa i sängen så snart som möjligt.
Kommer på att att jag måste ta med bajspåsarna ut. Fan.
Traskar ut med valpen under armen och bajspåsar i högsta hugg.
Det är kyligt ute.
Kikar ner och inser plötsligt med fasa att det är lilla Ida som går där på den smutsiga kalla gatan, på sina bara händer och med dem små skära fötterna i backen.

Och här någonstans vaknar jag till alldeles kallsvettig.

Inte klokt vad knäppt man kan drömma.

Höstpromenad

Promenerade in till stan och hämtade Dan.

Gick med min vagn och funderade längs vägen.

Kom på att jag avskyr ordet "aldrig".

Försökte förklara mitt filosofiska tänk för Dan men det var ju som att prata till en gråsten.

Eller näh det var nog värre.

Kom också fram till att jag avbokar klipptiden, vet ändå inte hur jag ska göra med frissan.

Och att jag var sugen på korv.

Så jag stannade till vid Sibylla och avnjöt en varm dallerkôrv med extra mycket ansiktskött i.

I övrigt var det en fin och rask promenad som satte fettet i dallring!

Hm. Översta kortet är från i förrgår. Tänk jag var ute på promenad då med.

Första gången...

 

Det fanns faktiskt en tanke bakom denna bloggen.

Svårt att tro kanske men meningen var att jag skulle plottra ned saker som händer i Idas utveckling.

Alltid är det något att lägga på minnet och det är ju väldigt kort i mitt fall.

Sådär lagom intressant för andra men väldigt intressant för oss förståss.

Så. Here we go.

Första gången Ida....

1. Rullade runt (från mage till rygg): 10 augusti

2. Grabbade tag i sina fötter samtidigt och höll kvar en stund: 27 augusti

3. Smaka mat (en potät): 11 september

4. Skrek j-vla mamma: inte skett än. Men jag väntar med spänning

Hål i hôvvet

Känner mig bakfull idag.
Lite tom i huvudet. Var VÄLDIGT trött i morse och låg faktiskt kvar och drönade medan Dan flydde fältet med bebis i famnen. Träffade arbetskompisarna hemma hos Gosia i går kväll. Mycket trevligt att se dessa väl valda delar från kontoret i Gräsdalen. Det var en intensiv stund ochså, vill jag lova! Vad hinner man då på 1,5 timma innan mannen ringer och är desperat efter en napp p.g.a hysterisk bebis?
F.Y.I:

1. snacka skit om jobbet
2. skratta gott åt att man snackar skit om jobbet. För det skulle vi ju inte göra
3. suga i sig 2/3 glas gott mustigt rött vin
4. röka 2/3 cigarett
5. skratta åt att man får skuldkänslor för att man druckit vin & smokat. För det hade jag lovat mig själv att inte få

Med tanke på den dieseldoftande lastbilen med pajjat avgassystem som körde förbi mig och bebbe i 140 knyck, i morse, känns ovanstående synder, inte alltför tunga att leva med.

Sist men inte minst hann jag med att längta efter bebis, mer än att längta efter att hänga på dem andra ut.
Det var ett litet "aha" moment! som kändes gött i kropp & själ!

Ps. underförstått är såklart att det inte är fysiskt möjligt att bli bakis på ett glas vin. Fast jag blev det ju? Kônstigt.

Avslutar med en bild på mig och mitt fantastiska lilla mirakel (pinfärskt kort för en gångs skull).
Vi ska nämligen ut på söndagspromenad. Ner till köpcentret och köpa stövlar. Till mig.
En fin och modern söndagspromenad tycker jag. Det är viktigt att ha ett mål med det man gör.
Kom ihåg det.

Att klippa till

Vilken ansiktsform har du? Ja jag vet inte vad jag har för form mer än att den känns suddigare tidigt på morgonen och väldigt suddig när jag inte har linser på mig.

I alla hårstylingssidor står det typ "välj frisyr efter din ansiktsform". "Gör inte misstaget att klippa upp när du egentligen ska klippa ner". O.s.v.
Redan där börjar man sucka. Efter div. bilder på hotta kändisar med rödamattan-uppsättningar och googlingar på "round-face-blonde-hairstyles"inser jag att det är kört. Jag kommer även denna gång komma hem med samma frilla som när jag gick till frisören. Fast 2 cm kortare. Och lika grå och trist som aldrig förr.

Ber man frisören om hjälp får man bara luddiga svar. Hallå eller!Är det inte deras jobb annars, att guida runt i denna djungel av frillor menar jag? Eller dem kanske inte vill tjäna pengar genom nöjda kunder, dem kanske bara jobbar lite på skojj.
Fast nu, denna gång, är jag lite stursk. Har tid bokad i veckan, 2,5 timmar! Jojo minsann. Möjligheternas värld ligger framför mig och jag kan nästan känna den tjocka. röda mattan under mina fötter.

Blicken sneglar på bilden av Hedi Klum och hennes page i mjuka pastelliga, blonda nyanser. Man kanske skulle våga? Jaja jag ser ju inte ut som Heidi, tack jag vet! Men om jag drar ner lite på belysningen och sätter på rosa läppglans, foundation, mascara och liksom gluttar neråt och blundar lite lätt, då kanske man är lite lik hon den där, vad heter hon i Heros, Ali? Så som man tänker sig henne en tidig morgon utan smink och kanske lite bakis? Nähä.

I kväll kommer jag iallafall ha kvar gamla frillan när jag traskar iväg på PARTAJJ.
Haha. Jag kommer vara på kalas ett par timmar. Ett glas rött är vad jag ska suga i mig långsamt och innerligt.
Och så ska jag ta en cigarett. Och träffa gamla arbetskompisarna. Här ska snickelisnackas oviktigheter. Sedan piper dem väl iväg in till stadens alla festligheter och jag beger mig till hemmets lugna vrå. Och jag vaknar pigg i morgon medans dem ser i kors och har magkaskader. Mycket trevligt ska det bli.

Vad ska man ha på sig då? Känns inte riktigt nödvändigt att springa iväg till fina butiken och shoppa aftonklänning, för ett par timmar i strålkastarljuset. Nä får väl bli favorit i repris. Lilla svarta. Med reservation för att magvalken kanske inte går att knö ner på samma sätt som förr. Men jag räknar med att det är svag belysning hos Gosia i kväll. Kanske unnar mig ett par nya undies på HM. Är man fin under så känner man sig ju snygg utanpå. Sägs det. Vem hittade på det förresten? Kan vara värt att testa . Är ju en billig investering iallafal.

Nu är det visst dax för frukost. Bebis gnyr i sängen.

Tjipp.

Listor en lisa för själen

Alla borde skriva listor. Någon gång. Jag menar inte listor av typen "bröd, smör, mjölk, äpplen".
Jag är övertygad om att de flesta av oss redan har små listor över ditt och datt. I huvudet.
Men det fiffiga med att sätta skrivna ord på de där listorna, är att man är TVUNGEN att tänka till lite.
Ofta kan ju det som låter så tjusigt i ens egna lilla hjärna, se rent ut sagt för jävligt ut, när man sätter ord på det. Eller ja, när man säger det högt eller skriver ner det. Jag tänker som så att om man ex går runt och är förbannad på någon orättvisa eller kanske att juicen i kylen ALLTID är slut när man själv ska ha den.
Då kan man dels fundera på exakt hur j-vla förbannad man är.
Man kan sätta poäng på djävulskapet- är det en tia på en tiogradig skala eller kanske nr 2 på en skala 1-5?

Sedan är det dax att på ett sakligt sätt beskriva det jävliga. Kortfattat. Vem orkar läsa en memoar om att juicepaketet alltid är tomt. Är det tomt så är det ju tomt liksom.

Efter det så är det bäst att man har ett par orättvisor/ saker man stör sig på, till.
För det blir ju inte en lista när det bara finns ett av något.

Sist men inte minst ser man då över sin lista och funderar på följande:

1. Är det sant så som det står? Lät det så i hôvvet?
2. Kan jag stå för detta, tänk om ex han den där störda arbetskamraten skulle råka läsa vad man skrivit om han?
3. Kan jag nästan skratta åt eländet nu när det står där uppradat mitt framför näsan?
4. Om jag kan skratta åt skiten, kanske det inte var så j-vligt som det först verkade?
5. Om ingenting av ovanstående verkar troligt eller har fungerat, kan man alltid gå in på http://hemlos.situationsthlm.se/ och läsa om hur tidningsförsäljarna har det.
Kan lova att du åtminstone då för en stund, kan känna att du faktiskt har det ganska gott ändå.
Fast juicen alltid kommer vara slut i kylen , just när du råkar vara törstig.
Man skulle även kunna kalla detta listfenomen som ett slags "Töm och glöm". Töm hjärnan på skit och sedan så glömmer vi av att det alls fanns där. Mycket praktiskt, speciellt för såkallade "långsinta".

Nu hade ju jag tänkt skriva en lista. Fast inser att det behöver jag ju inte alls göra. Den finns ju redan här. Dessutom har jag redan glömt av vad det var jag ville göra en lista om. Så vi säger väl det!

Ps.Förresten på lördag blir det ett glas rött hos finingen/arbetskompisen/vännen Gosia. Frågan är, är det värt att dressa upp sig för 2 timmar utan bebis? Återkommer om ämnet i fråga..

Arrivederci!

Vad gör man inte

Åhh så usel jag varit på att uppdatera min kära blogg. Eftersom jag nu tänkt att bloggen ska fungera som en slags "dagbok-light" är det på tiden att jag behandlar den som en sådan. Hur kul kommer detta annars bli att bläddra igenom om ett år eller två. "6 oktober. Jag måste börja skriva i bloggen". Haha.

En sak som hänt idag och som är sorgligt unikt. Steve Lee, underbara sångaren i Gotthard, är död.
Bortsvept i en helt onödig mc-olycka. En fantastisk sångare i ett grymt bra band. Som jag fick spana in på Sweden Rock 2008. R.I.P Steve Lee. Det rimmar faktiskt. Testa får du se. Märkligt.

Jag har vart sjuk. Det är sant. Ganska så ordentligt förkyld faktiskt. Det kan jag ärligt skylla på.
F-n jag har hostat slem och snorat neongrönt i 10 dagar nu. Bättre idag. Och bebis har ju klarat sig. Jag har pågrund av detta sjukdomstillstånd ätit massor av glass, glass som jag fått tag på genom att motionera hela vägen till affären och tillbaka- ja den vägen tar minst 10 minuter.
Inbillar mig att jag fyller på tuttarna med glassen så att Ida ska gilla sin mat ännu mer. Och så blir hon stor, stark och vacker. Och kommer tacka sin stackars mamma för all fettbildande glass som tryckts ner i hennes arma moderskropp. Ja vad gör man inte för sitt eget kött & blod.

Idag var det andra återträffen på bvc. Vi masserade bebis, kikade på varandra och alla tänkte vi säkert samma saker. Vad smal hon blivit. Vad tjock han är. Hur har hon gjort med håret?
Vad f-n gör jag här. Något luktar surt. Ungefär så. Sedan fikade vi pulverkaffe och Gilles havrekakor (dem är aldrig goda men nog stoppas dem in i munnen och som vanligt fastnar den där vattniga chokladen i gommen och så får man kväljningskänslor, slår aldrig fel) och obligatoriska kontaktlistan upprättades och skickades runt.
Genast börjar snickelisnacket om när man ska fika på stan och där var minsann en grupp som ALLTID promenderar till IKEA varje tisdag. Jojo det är sant minsann! Tänk om man skulle göra något sådant ihop, skulle inte det vara KUL.
Jag är kluven. MEN jag backar inte, här ska testas allt som testas kan. Jag ballar inte ur om vi så ska vandra nakna på rak linje mitt i natten ända bort till tjottahejti. Bara jag får en kôpp kaffe och diplom "världens bästa mamma" som tack för besväret.
Nä, jag är ingen lattemamma och kommer nog inte bli, hur gärna jag än får för mig att försöka.
Men jag och Linda ska ses. Och Anna, Petra och hon den där från Norge, vi ska ses på öppna förskolan på fredag. Där ska vi sjunga ramsor, kolla in varandras outfit och dricka äckligt kyrkkaffe och konstiga sockerstinna bakverk.

Annars är allt finnemang. Så gott som. Jag saknar och längtar efter min lilla hund som inte finns längre.
Det gör lite ont i hjärtat. Kortet är från kvällen innan Sigge somnade in. Jädrar vad han fick springa efter tennisbollar och bada sig tokig! Underbara knäppgök.

Jag tänker på pappa, som vart inlagd. Igen. Jag orkar inte bli ledsen längre för hans skull. Det har vart så många turer. Och jag har slutat åka med. Nu får pappa styra tåget själv ett tag. Hoppas bara att loket orkar dra. Mer om det en annan dag, idag är trots allt en ganska glad dag.

Nu måste jag hoppa in i duschen, det är väldigt kallt att äta upp all glass som krävs för att bebis ska bli nöjd. Men som sagt vad gör man inte för sin lilla tös.

Idol

Paus i Idol.
Lägger in en liten filmsnutt på vår lilla Idol.

Uhhh

Natten blev het, svettig och ville aldrig ta slut. Tyvärr är det inte en mysig stund med sambon jag menar.
Det var länge sedan jag kände mig så här sjuk. Bebis har klarat sig bättre (ingen förändring där m.a.o).
Men jag är något bättre idag, har fått sova då Dan varit hemma en stor del av dagen.
Nog om dä;)

Vi var och kollade in Eurasiern Cactus igår och ställde tusen frågor till hans fodervärd Camilla.
Det var mycket mycket fina vovvar- faktiskt var dem precis som jag hade föreställt mig.
Förutom att dem var lite större då..
Fin mentalitet (lugna, vänliga) men dem var lite olika i sättet dem två hundarna.
Cactus var mer framåt och den andra hanen mer reserverad. Men inte på ett stressat sätt.
Dem var försiktiga i sitt kroppsspråk, inte så yvig som Sigge kunde vara (trots sin lilla storlek).

På söndag bär det iväg till en kennel för att kolla in en tik som är parad med just Cactus.
Kenneln är stor och där finns många hundar (så jag är lite lite skeptisk, vill inte råka ut för att köpa hund på en "hundfabrik").
Jag är alltså fortfarande inte 100% säker..inbillar mig att jag är mer hårdhudad när det gäller att kolla in valpar (än DAn haha;)).
Alla valpar är söta oavsett ras, så det kommer inte bli något spontanköp kan jag lova.

Nope. Orkar inte mer nu, hur kan man bli svettig av att skriva på datorn?!
Känner mig mörare än en nyhängd rådjurssadel.

;)

Snorigt var det här ja

Usch. Gav Ida mat vid  1 i natt. Vaknade vid 2-tiden av att det brände i halsen och att jag var helt tjock i strupen. Ida snörvlade men verkade kunna sova.
Gick upp och tog en kopp te, en banan och en varm dusch. Peppar, peppar, brukar klara mig från att bli sjuk. Men inte denna gång. Känner mig rätt ynklig faktiskt. Och trött. Och irriterad inte bara i strupen om man säger så.
Passar därför på att ge en ilsken brasklapp till läkemedelsindustrin- det är INTE ok att skriva att ett preparat inte går att bruka när man ammar. Istället för att se till att göra tester som bevisar att det verkligen ÄR en risk att använda dem vid vissa tillfällen i livet. Slappt är vad det är!
Och då pratar vi ändå bara om en halstablett som ska verka lindrande. Jag hänger med glädje ut produkten och hoppas att det finns någon mer än jag som hädanefter kommer bojkotta detta märke:
http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20040607005743&DocTypeID=7&UserTypeID=2

Bebis mår bättre nu idag i.a.f vilket är viktigast. Vi skulle egentligen vart på 1-års kalas men fick ställa in det såklart.
Ikväll är det dock ett möte som inte går att ställa in- ska se eurasierna som jag pratat om innan-och om jag så ska kravla dit så ska vi se till att träffa dessa mytomspunna djur!
Hade tänkt skriva lite fyndiga texter om lite blandat, men orkar inte, halsen är tjock och bebis är otålig på lek. Nu inser jag hur det är att vara hemma och sjuk själv samtidigt som man har en bebis att ta hand om...

..I´ll be back!

OBS Förtydligande

Viktigt! Det är inte jag som kallar vårt hus för "karamellhus" för att jag tycker det är käckt på något sätt.
Dessa radhus kallas tydligen så av grannarna. Helt enkelt för att dem alla är i olika glassiga färger. Som små karameller. Fast ändå inte. Ja ni fattar.

Godis för kropp & själ

...dagen började med listmålning. Det är ett rackarns pillande och pysslande när man renoverar.
Tja vi skulle bara sätta upp en fondvägg. Slutade med att vi målat tak, väggar, lister för att sedan satt upp cover up och easy up tapet. Shit vad jobbigt men ack så det lönar sig att göra ett bra grundjobb fast det är frestande att hoppa över. Ska höjja en varningens finger för cover up tapetsering dock.
Ytan får inte vara för välmålad under, då fäster inte limmet... Vi löste det genom att borsta väggen med stålborset vi vanligtvis gengör grillen med.
Gör väl inget att väggen blev svartoljig och nu luktar grillad kôrv.
Syns ändå inte då vi satte tapet ovanpå tapeten, så att säga.
Tapeten är från Boråstapeter ur deras Classic sortiment.



Var på kyrkans öppna förskola idag. Är rätt trevligt där faktiskt. Dricker kaffe, äter konstiga hembakta kakor (inte illat menat men för 15 kr kanske man inte kan vänta sig princesstårta) och spanar in dem andra ungarna/morsorna/farsorna. Ida ligger förståss mest och dregglar.

Kan säga att idag är jag redigt sugen på ett glas rött. Och på att få fylla dessa godingar med massa chokladglass. Tack Dan. Tack TV4!  Fantasktiskt fina glas tycker jag, mumma för ögonen.



Tänker på Sixten såklart. Det är konstigt det här med sorg. Jag har vart med om att bli av med djur förr och det har följt samma process alla gånger. Först är man jätteledsen och det känns lika hårt som om en god vän (läs: människa) gått bort. Det går några dagar och sedan mattas ledsamheten av. Så känns det inte när man förlorar en närstående. Sorgen efter en människa mattas inte av på samma sätt utan känns mer som ett gigantiskt sorgepussel där bit efter bit en efter en liksom försvinner för varje år. Så här känns det iallafal för mig.
Jag har fortfarande svårt att inte bli ledsen då jag tänker på Elsa, mamma, som nu varit borta i över 12 år.

Dessto mer längtar jag nu efter tisdag. Då ska vi träffa ett par eurasier och få känna på hunden lite närmare. Hoppas hoppas dem är så mysiga som jag tror för då blir det att sätta sig i kö för en valp. Hoppas på valp senast december/januari. Då hinner jag ensamhetsträna valpen och ägna den tid lagom tills jag börjar jobba igen. Som troligtvis blir i juni nästa år...gött är det som man skulle sagt i gamla goa Götteborrj;).

Nä nu ska jag byta blöjja, luktar inte ros nu vill jag lova. Och det är inte jag som luktar skit. Trevlig fredag!