Lägger in en liten filmsnutt på vår lilla Idol.
Om mig. Och om mitt liv och ibland om andra som råkar hamna i det. Fast jag är snäll. Ingen pajkastning!
onsdag 29 september 2010
Uhhh
Natten blev het, svettig och ville aldrig ta slut. Tyvärr är det inte en mysig stund med sambon jag menar.
Det var länge sedan jag kände mig så här sjuk. Bebis har klarat sig bättre (ingen förändring där m.a.o).
Men jag är något bättre idag, har fått sova då Dan varit hemma en stor del av dagen.
Nog om dä;)
Vi var och kollade in Eurasiern Cactus igår och ställde tusen frågor till hans fodervärd Camilla.
Det var mycket mycket fina vovvar- faktiskt var dem precis som jag hade föreställt mig.
Förutom att dem var lite större då..
Fin mentalitet (lugna, vänliga) men dem var lite olika i sättet dem två hundarna.
Cactus var mer framåt och den andra hanen mer reserverad. Men inte på ett stressat sätt.
Dem var försiktiga i sitt kroppsspråk, inte så yvig som Sigge kunde vara (trots sin lilla storlek).
På söndag bär det iväg till en kennel för att kolla in en tik som är parad med just Cactus.
Kenneln är stor och där finns många hundar (så jag är lite lite skeptisk, vill inte råka ut för att köpa hund på en "hundfabrik").
Jag är alltså fortfarande inte 100% säker..inbillar mig att jag är mer hårdhudad när det gäller att kolla in valpar (än DAn haha;)).
Alla valpar är söta oavsett ras, så det kommer inte bli något spontanköp kan jag lova.
Nope. Orkar inte mer nu, hur kan man bli svettig av att skriva på datorn?!
Känner mig mörare än en nyhängd rådjurssadel.
;)
Det var länge sedan jag kände mig så här sjuk. Bebis har klarat sig bättre (ingen förändring där m.a.o).
Men jag är något bättre idag, har fått sova då Dan varit hemma en stor del av dagen.
Nog om dä;)
Vi var och kollade in Eurasiern Cactus igår och ställde tusen frågor till hans fodervärd Camilla.
Det var mycket mycket fina vovvar- faktiskt var dem precis som jag hade föreställt mig.
Förutom att dem var lite större då..
Fin mentalitet (lugna, vänliga) men dem var lite olika i sättet dem två hundarna.
Cactus var mer framåt och den andra hanen mer reserverad. Men inte på ett stressat sätt.
Dem var försiktiga i sitt kroppsspråk, inte så yvig som Sigge kunde vara (trots sin lilla storlek).
På söndag bär det iväg till en kennel för att kolla in en tik som är parad med just Cactus.
Kenneln är stor och där finns många hundar (så jag är lite lite skeptisk, vill inte råka ut för att köpa hund på en "hundfabrik").
Jag är alltså fortfarande inte 100% säker..inbillar mig att jag är mer hårdhudad när det gäller att kolla in valpar (än DAn haha;)).
Alla valpar är söta oavsett ras, så det kommer inte bli något spontanköp kan jag lova.
Nope. Orkar inte mer nu, hur kan man bli svettig av att skriva på datorn?!
Känner mig mörare än en nyhängd rådjurssadel.
;)
tisdag 28 september 2010
Snorigt var det här ja
Usch. Gav Ida mat vid 1 i natt. Vaknade vid 2-tiden av att det brände i halsen och att jag var helt tjock i strupen. Ida snörvlade men verkade kunna sova.
Gick upp och tog en kopp te, en banan och en varm dusch. Peppar, peppar, brukar klara mig från att bli sjuk. Men inte denna gång. Känner mig rätt ynklig faktiskt. Och trött. Och irriterad inte bara i strupen om man säger så.
Passar därför på att ge en ilsken brasklapp till läkemedelsindustrin- det är INTE ok att skriva att ett preparat inte går att bruka när man ammar. Istället för att se till att göra tester som bevisar att det verkligen ÄR en risk att använda dem vid vissa tillfällen i livet. Slappt är vad det är!
Och då pratar vi ändå bara om en halstablett som ska verka lindrande. Jag hänger med glädje ut produkten och hoppas att det finns någon mer än jag som hädanefter kommer bojkotta detta märke:
http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20040607005743&DocTypeID=7&UserTypeID=2
Bebis mår bättre nu idag i.a.f vilket är viktigast. Vi skulle egentligen vart på 1-års kalas men fick ställa in det såklart.
Ikväll är det dock ett möte som inte går att ställa in- ska se eurasierna som jag pratat om innan-och om jag så ska kravla dit så ska vi se till att träffa dessa mytomspunna djur!
Hade tänkt skriva lite fyndiga texter om lite blandat, men orkar inte, halsen är tjock och bebis är otålig på lek. Nu inser jag hur det är att vara hemma och sjuk själv samtidigt som man har en bebis att ta hand om...
..I´ll be back!
Gick upp och tog en kopp te, en banan och en varm dusch. Peppar, peppar, brukar klara mig från att bli sjuk. Men inte denna gång. Känner mig rätt ynklig faktiskt. Och trött. Och irriterad inte bara i strupen om man säger så.
Passar därför på att ge en ilsken brasklapp till läkemedelsindustrin- det är INTE ok att skriva att ett preparat inte går att bruka när man ammar. Istället för att se till att göra tester som bevisar att det verkligen ÄR en risk att använda dem vid vissa tillfällen i livet. Slappt är vad det är!
Och då pratar vi ändå bara om en halstablett som ska verka lindrande. Jag hänger med glädje ut produkten och hoppas att det finns någon mer än jag som hädanefter kommer bojkotta detta märke:
http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20040607005743&DocTypeID=7&UserTypeID=2
Bebis mår bättre nu idag i.a.f vilket är viktigast. Vi skulle egentligen vart på 1-års kalas men fick ställa in det såklart.
Ikväll är det dock ett möte som inte går att ställa in- ska se eurasierna som jag pratat om innan-och om jag så ska kravla dit så ska vi se till att träffa dessa mytomspunna djur!
Hade tänkt skriva lite fyndiga texter om lite blandat, men orkar inte, halsen är tjock och bebis är otålig på lek. Nu inser jag hur det är att vara hemma och sjuk själv samtidigt som man har en bebis att ta hand om...
..I´ll be back!
fredag 24 september 2010
OBS Förtydligande
Viktigt! Det är inte jag som kallar vårt hus för "karamellhus" för att jag tycker det är käckt på något sätt.
Dessa radhus kallas tydligen så av grannarna. Helt enkelt för att dem alla är i olika glassiga färger. Som små karameller. Fast ändå inte. Ja ni fattar.
Dessa radhus kallas tydligen så av grannarna. Helt enkelt för att dem alla är i olika glassiga färger. Som små karameller. Fast ändå inte. Ja ni fattar.
Godis för kropp & själ
...dagen började med listmålning. Det är ett rackarns pillande och pysslande när man renoverar.
Tja vi skulle bara sätta upp en fondvägg. Slutade med att vi målat tak, väggar, lister för att sedan satt upp cover up och easy up tapet. Shit vad jobbigt men ack så det lönar sig att göra ett bra grundjobb fast det är frestande att hoppa över. Ska höjja en varningens finger för cover up tapetsering dock.
Ytan får inte vara för välmålad under, då fäster inte limmet... Vi löste det genom att borsta väggen med stålborset vi vanligtvis gengör grillen med.
Gör väl inget att väggen blev svartoljig och nu luktar grillad kôrv.
Syns ändå inte då vi satte tapet ovanpå tapeten, så att säga.
Tapeten är från Boråstapeter ur deras Classic sortiment.
Jag har fortfarande svårt att inte bli ledsen då jag tänker på Elsa, mamma, som nu varit borta i över 12 år.
Dessto mer längtar jag nu efter tisdag. Då ska vi träffa ett par eurasier och få känna på hunden lite närmare. Hoppas hoppas dem är så mysiga som jag tror för då blir det att sätta sig i kö för en valp. Hoppas på valp senast december/januari. Då hinner jag ensamhetsträna valpen och ägna den tid lagom tills jag börjar jobba igen. Som troligtvis blir i juni nästa år...gött är det som man skulle sagt i gamla goa Götteborrj;).
Nä nu ska jag byta blöjja, luktar inte ros nu vill jag lova. Och det är inte jag som luktar skit. Trevlig fredag!
Tja vi skulle bara sätta upp en fondvägg. Slutade med att vi målat tak, väggar, lister för att sedan satt upp cover up och easy up tapet. Shit vad jobbigt men ack så det lönar sig att göra ett bra grundjobb fast det är frestande att hoppa över. Ska höjja en varningens finger för cover up tapetsering dock.
Ytan får inte vara för välmålad under, då fäster inte limmet... Vi löste det genom att borsta väggen med stålborset vi vanligtvis gengör grillen med.
Gör väl inget att väggen blev svartoljig och nu luktar grillad kôrv.
Syns ändå inte då vi satte tapet ovanpå tapeten, så att säga.
Tapeten är från Boråstapeter ur deras Classic sortiment.
Var på kyrkans öppna förskola idag. Är rätt trevligt där faktiskt. Dricker kaffe, äter konstiga hembakta kakor (inte illat menat men för 15 kr kanske man inte kan vänta sig princesstårta) och spanar in dem andra ungarna/morsorna/farsorna. Ida ligger förståss mest och dregglar.
Kan säga att idag är jag redigt sugen på ett glas rött. Och på att få fylla dessa godingar med massa chokladglass. Tack Dan. Tack TV4! Fantasktiskt fina glas tycker jag, mumma för ögonen.
Tänker på Sixten såklart. Det är konstigt det här med sorg. Jag har vart med om att bli av med djur förr och det har följt samma process alla gånger. Först är man jätteledsen och det känns lika hårt som om en god vän (läs: människa) gått bort. Det går några dagar och sedan mattas ledsamheten av. Så känns det inte när man förlorar en närstående. Sorgen efter en människa mattas inte av på samma sätt utan känns mer som ett gigantiskt sorgepussel där bit efter bit en efter en liksom försvinner för varje år. Så här känns det iallafal för mig.Jag har fortfarande svårt att inte bli ledsen då jag tänker på Elsa, mamma, som nu varit borta i över 12 år.
Dessto mer längtar jag nu efter tisdag. Då ska vi träffa ett par eurasier och få känna på hunden lite närmare. Hoppas hoppas dem är så mysiga som jag tror för då blir det att sätta sig i kö för en valp. Hoppas på valp senast december/januari. Då hinner jag ensamhetsträna valpen och ägna den tid lagom tills jag börjar jobba igen. Som troligtvis blir i juni nästa år...gött är det som man skulle sagt i gamla goa Götteborrj;).
torsdag 23 september 2010
Golden delicious är mumma
Jag kan inte förstå att jag snart varit hemma i 5 månader. Även fast jag lider ständig sömnbrist (i natt fick jag sova i 2 timmars intervaller, sjukt jobbigt) har jag energi på dagarna, vart kommer den ifrån. Veckorna går så fort att jag är rädd att rätt som det är kommer jag vakna upp och inse att på måndag är det jobba igen som gäller.
Inte för att jag inte gillar mitt jobb men nu är det så himla trevligt att bara vara hemma.
Visst dagarna ser rätt lika ut, oftast vid datorn;).
Annars var det kul lyssna på hur dem andra haft det gällande förlossning, mammarollen o.s.v...min 25 timmars historia var inte ovanlig insåg jag. Fy f-n. Har samlat lite tlfn nr med ngr mammor som jag ska börja hänga lite mer med. Blir kul!
Inte för att jag inte gillar mitt jobb men nu är det så himla trevligt att bara vara hemma.
Visst dagarna ser rätt lika ut, oftast vid datorn;).
Saknar vovven och våra promenader. Fast börjar mer se fram emot nästa vovve än att sörja över han som fanns. Sen inser jag att jag måste själv se till att bli lite mer social, jag trivs med att vara lite ensamvarg men för bebbes skull. Igår var det återträff på BVC.
Vilka sköningar dem är, barnmorskan & sjuksköterskan! Igår framkom även att dem har starka åsikter, en av dem hade vart hemma hos en somalisk familj. Kvinnor som fött barn får inte gå ut på 40 dagar utan ska pysslas om hemma. Detta "får inte" orsakade lite diskussion vilket var rätt underhållande att lyssna på. Haha!
Annars var det kul lyssna på hur dem andra haft det gällande förlossning, mammarollen o.s.v...min 25 timmars historia var inte ovanlig insåg jag. Fy f-n. Har samlat lite tlfn nr med ngr mammor som jag ska börja hänga lite mer med. Blir kul!Var även och lunchade med Dan på Bergvik och stresshoppade lite nytt. Fin grå höstjacka som tyvärr inte kommit in på nätbutiken ännu. Skjortan är ljusblårandig, fanns ingen bild på den i den färgen.
Köpte även dessa godingar. Det är något med den där golden delicious färgen jag inte kan motstå! Och detta är alltså två stora ljus, ifall inte det framkommer. Visst är dem nice? Ska placeras på vårt bord i vardagsrummet. Som förövrigt ser ut som en krigszon..cover upp tapeten är uppe och nu återstår bara själva fondtapeten, det blir i kväll. Kommer bli fint med en svartvit randig tapet tror jag. Klassiskt!
Ops nu vaknar bebis, feedingtime. Hare`!
söndag 19 september 2010
Ett nytt kapitel
Kan inte sova, hamnar här istället.
Jag måste börja städa. Sixtens vita hår på heltäckningsmattan och resterna av hans tennisboll och utanför ligger hans bästaste gummiboll, den gula som bara kostade 10 kr men som man kunde pilla in små godisbitar i.
Vid ytterdörren står hans sovkorg och väntar på att åka till tippen, fyndet från Plantagen som egentligen är till för en krukväxt men som istället värmt 7 kg vithårig vovve vid TV:n i vårt sovrum.
Korgen har liksom inte riktigt ännu velat pallra sig iväg till återvinningen.
Jag måste börja städa. Sixtens vita hår på heltäckningsmattan och resterna av hans tennisboll och utanför ligger hans bästaste gummiboll, den gula som bara kostade 10 kr men som man kunde pilla in små godisbitar i.
Vid ytterdörren står hans sovkorg och väntar på att åka till tippen, fyndet från Plantagen som egentligen är till för en krukväxt men som istället värmt 7 kg vithårig vovve vid TV:n i vårt sovrum.
Korgen har liksom inte riktigt ännu velat pallra sig iväg till återvinningen.
Bloggen, den måste ochså rensas. UT med det gamla, in med det nya! Konsumtionssamhället hejjar på. Jag vill hitta hundhår i kaffekoppen och kletiga hundshampoflaskor i duschen, basta.
För att komma över den lilla vita krävs en ny familjemedlem. En gång hundmänniska, alltid hundmänniska.
Jag älskar promenaderna tre gånger om dagen, i ur & skur. Det visste jag nog inte på riktigt förrän jag inte längre hade dem.
Med bebbe och vovve vid min sida är jag hel!
Så just nu är jag inte speciellt hel.
Funderar därför på en sådan här:
Men vågar man? Tänk om den blir skotträdd eller bestämmer sig för att äta upp bebis?
Med varje hund kommer en avlivning, lite krasst är det så. Och det gör ont.
Men man har så fantastiskt mycket ut av dem där fyrbenta hårbollarna så nog är det värt det iallafal.
Och bebis ska tidigt få lära sig att umgås med djur, att inse att det kräver jobb men att hon alltid kommer att ha en kompis att krama när inte mamma eller pappa räcker till.
Idag ska det inte bli några tårar, idag ska vi till Jimpa och spana in lille Jonathan. Blir trevligt!
Kanske hänger sköna Anna med? Innan det ska vi väl rösta. Eller efter. Jag röstar i år med hjärtat..och höjjer en röst för att vi alla ska tänka lite mer på varandra och lite mindre på oss själva i detta val.
Men nu. Städa. See ya.
lördag 18 september 2010
R.I.P Sigge
Har inte varit så aktiv med bloggandet sista tiden. Det har varit en del funderande som tagit den energin jag annars kanske skulle skrivit av mig. Vad finns det egentligen att säga när ens hund inte längre finns?
Det är bara en hund, tänker många. Dem flesta som tänker så har aldrig haft en hund (eller för den delen något annat djur) och har aldrig fått känna på vilket starkt band som kan bildas mellan hundägare och hund.
Sixtens historia (eg Run on Top Mumin) började 20031208. Jag kommer inte ihåg riktigt vad som gjorde att vi fastnade för rasen, men vet att jag gillade uttrycket "mycket hund i liten förpackning". Så här i efterhand kan man ju skratta ironiskt åt det, jag tror få förstår vad detta uttryck egentligen betyder.
Vi fick lära oss den tuffa vägen, i form av ledarskap som tyvärr inte alltid var det lättaste att lära sig- eller att lära, en hund som Sigge.
Nio veckor( och flera besök till kenneln i Motala) senare hämtades Sigge hem till Lidköping. Han var minst i sin kull och helt vit. Väldigt söt givetvis.
Vi kämpade med att få Sigge rumsren, det tog nära 2 år! Ofta bars han under jackan första året, han var liten och fantastiskt charmig, vilket ofta påpekades av alla som fick syn på honom. Utanpå syntes det ju inte vilken liten jakthund med kamplusta, han egentligen var. Tidigt märktes dock det hårda temperamentet. Ofta fick man tvinga ned honomn i sängen med hans ena öra i munnen tills han pep.
Vi trodde nog vi var tuffa nog när det gällde uppfostran men så här i efterhand inser man ju att så var det förmodligen inte.
Parson russel är en grythund och oavsett vilka linjer kenneln avlat på, är det hårda sättet ett grundbeteende för rasen och nödvändig för en självständig jakt i gryt. Där syftet är att fixera grävlingen i grytet, i väntan på jägaren. Fakta som kenneln borde låtit oss vara mer uppmärksamma på.
Under Sigges första sommar kom startskottet (bokstavligt talat!) för hans skotträdsla.
Det var "hjulafton" och fyrverkerier, Sigge var med mig i tvättkällaren, smet ut på motorleden mellan målaregatan och järnvägen. Jag letade förtvivlat i ett par timmar och kontaktade polisen, säker på att han var överkörd. Det visade sig dock att ett par hittat honomn nere på en väg ned mot vattnet, vettskrämd.
Som så många gånger senare hade han tur Sigge, som kom undan med livet i behåll.
Endast ett par månader gammal hoppade han ut i isvattnet i Lidan, då han fick span på några änder.
Jag blev chockad av att en sån liten valp kunde vara så tuff! Men det var ju precis så han var Sixten, det skulle jag många gånger få prov på.
Vi tog en valpkurs, det gick jättebra och Sigge charmade många. Vi började grundkurs men då det var fullt ös på närliggande skyttebana gick inte den att fullfölja. Vi försökte vänja Sigge, men det gick aldrig riktigt även om han ännu inte visat sig aggressiv eller så vansinnigt rädd som han gjorde sista åren.
En lustighet han hade under sitt första år, var att plocka upp tuggumin på marken för att sedan spotta ut dem;).
Se min gamla insändare:
http://old.parsonklubben.se/minparson/Minparson.aspx?parsonid=22
Jag pluggade i Skara dem år jag bodde i Lidköping och kommer ihåg hur först jag sedan en annan klasskompis och sedan Anna Westin, skaffade valp. Olika raser. Vi hade med oss jyckarna till skolan ibland. Kul hade vi!
En dag efter skolan, hittade jag honom när han satt i sig allt levergodis i lådan på sin bur.
Alldeles knottrig om den tjocka magen var han;). Annars var Sigge inget matmonster som ex en labrador kan vara.
En kul grejj med honom var att han i många år, även sista åren men då var det mer på hans villkor, var otroligt kelig och oftast ville vara riktigt nära, hud mot hud skulle det vara.
Helst ville han bli buren på med tassarna runt ens hals. Visst, nu när man är efterklok, kan man ana att detta inte skulle tillåtits då detta beteende av oss, kunde tas som underkastelse.
Sigge låg varje kväll i mina knäveck i soffan, de första åren fick han även sova i vår säng (se tidigare komm. ovan ang. underkastelse). Det var först sista åren han blev mer argsint och morrade när man råkade lägga sig lite "på honom".
Då var det "jävla hund" som slank ur en, men det var svårt att vara arg på honom någon längre stund.
Sigge var en tålmodig jycke. Han satt snällt alldeles tyst utanför affären, spelade ingen roll hur länge man var borta. En natt hade Dan varit ute och rumlat runt, satt sig i soffan, släppt ut Sigge som smet (vilket faktiskt inte hände så ofta) men sedan somnat i soffan. Flera timmar senare fann jag Sigge utanför dörren. Svagt krafsande, kraftigt nedkyld ( mitt i vargavintern som var 2009). Då hade han suttit där bra länge.
Jag kan inte räkna upp alla gånger jag gråtit ut i Sigges päls, skrattat åt hans alla tokigheter eller skällt åt hans dumheter. Det finns många historier, vissa har jag glömt, andra förträngt. Men några kräver att få berättas, även om det kanske bara är jag som blir berörd. Trots allt är det bara en hund vi pratar om eller hur? Ibland undrar jag om han kanske inte var lite människa ochså, vi säger väl det.
Just nu känner jag bara tårar i ögat och sorg i hjärtat. Jag tittar bort mot hans tomma korg, ser hans alla tusen vita hårstrån på mattan på golvet. Förväntar mig att se han plira mot mig från trappan där han brukade ligga. Men allt jag ser är dem inre bilderna av hans sista minuter hos veterinären igår.
Idag blir det därför inga mer berättelser om Sixten eller kanske alls mer.
Sigge, du lilla hund som präglat mitt liv så mycket, tack för åren du gav och allt du lärde mig.
Det är bara en hund, tänker många. Dem flesta som tänker så har aldrig haft en hund (eller för den delen något annat djur) och har aldrig fått känna på vilket starkt band som kan bildas mellan hundägare och hund.
Sixtens historia (eg Run on Top Mumin) började 20031208. Jag kommer inte ihåg riktigt vad som gjorde att vi fastnade för rasen, men vet att jag gillade uttrycket "mycket hund i liten förpackning". Så här i efterhand kan man ju skratta ironiskt åt det, jag tror få förstår vad detta uttryck egentligen betyder.
Vi fick lära oss den tuffa vägen, i form av ledarskap som tyvärr inte alltid var det lättaste att lära sig- eller att lära, en hund som Sigge.
Nio veckor( och flera besök till kenneln i Motala) senare hämtades Sigge hem till Lidköping. Han var minst i sin kull och helt vit. Väldigt söt givetvis.
Vi kämpade med att få Sigge rumsren, det tog nära 2 år! Ofta bars han under jackan första året, han var liten och fantastiskt charmig, vilket ofta påpekades av alla som fick syn på honom. Utanpå syntes det ju inte vilken liten jakthund med kamplusta, han egentligen var. Tidigt märktes dock det hårda temperamentet. Ofta fick man tvinga ned honomn i sängen med hans ena öra i munnen tills han pep.
Vi trodde nog vi var tuffa nog när det gällde uppfostran men så här i efterhand inser man ju att så var det förmodligen inte.
Parson russel är en grythund och oavsett vilka linjer kenneln avlat på, är det hårda sättet ett grundbeteende för rasen och nödvändig för en självständig jakt i gryt. Där syftet är att fixera grävlingen i grytet, i väntan på jägaren. Fakta som kenneln borde låtit oss vara mer uppmärksamma på.
Under Sigges första sommar kom startskottet (bokstavligt talat!) för hans skotträdsla.
Det var "hjulafton" och fyrverkerier, Sigge var med mig i tvättkällaren, smet ut på motorleden mellan målaregatan och järnvägen. Jag letade förtvivlat i ett par timmar och kontaktade polisen, säker på att han var överkörd. Det visade sig dock att ett par hittat honomn nere på en väg ned mot vattnet, vettskrämd.
Som så många gånger senare hade han tur Sigge, som kom undan med livet i behåll.
Endast ett par månader gammal hoppade han ut i isvattnet i Lidan, då han fick span på några änder.
Jag blev chockad av att en sån liten valp kunde vara så tuff! Men det var ju precis så han var Sixten, det skulle jag många gånger få prov på.
Vi tog en valpkurs, det gick jättebra och Sigge charmade många. Vi började grundkurs men då det var fullt ös på närliggande skyttebana gick inte den att fullfölja. Vi försökte vänja Sigge, men det gick aldrig riktigt även om han ännu inte visat sig aggressiv eller så vansinnigt rädd som han gjorde sista åren.
En lustighet han hade under sitt första år, var att plocka upp tuggumin på marken för att sedan spotta ut dem;).
Se min gamla insändare:
http://old.parsonklubben.se/minparson/Minparson.aspx?parsonid=22
Jag pluggade i Skara dem år jag bodde i Lidköping och kommer ihåg hur först jag sedan en annan klasskompis och sedan Anna Westin, skaffade valp. Olika raser. Vi hade med oss jyckarna till skolan ibland. Kul hade vi!
En dag efter skolan, hittade jag honom när han satt i sig allt levergodis i lådan på sin bur.
Alldeles knottrig om den tjocka magen var han;). Annars var Sigge inget matmonster som ex en labrador kan vara.
En kul grejj med honom var att han i många år, även sista åren men då var det mer på hans villkor, var otroligt kelig och oftast ville vara riktigt nära, hud mot hud skulle det vara.
Helst ville han bli buren på med tassarna runt ens hals. Visst, nu när man är efterklok, kan man ana att detta inte skulle tillåtits då detta beteende av oss, kunde tas som underkastelse.
Sigge låg varje kväll i mina knäveck i soffan, de första åren fick han även sova i vår säng (se tidigare komm. ovan ang. underkastelse). Det var först sista åren han blev mer argsint och morrade när man råkade lägga sig lite "på honom".
Då var det "jävla hund" som slank ur en, men det var svårt att vara arg på honom någon längre stund.
Sigge var en tålmodig jycke. Han satt snällt alldeles tyst utanför affären, spelade ingen roll hur länge man var borta. En natt hade Dan varit ute och rumlat runt, satt sig i soffan, släppt ut Sigge som smet (vilket faktiskt inte hände så ofta) men sedan somnat i soffan. Flera timmar senare fann jag Sigge utanför dörren. Svagt krafsande, kraftigt nedkyld ( mitt i vargavintern som var 2009). Då hade han suttit där bra länge.
Jag kan inte räkna upp alla gånger jag gråtit ut i Sigges päls, skrattat åt hans alla tokigheter eller skällt åt hans dumheter. Det finns många historier, vissa har jag glömt, andra förträngt. Men några kräver att få berättas, även om det kanske bara är jag som blir berörd. Trots allt är det bara en hund vi pratar om eller hur? Ibland undrar jag om han kanske inte var lite människa ochså, vi säger väl det.
Just nu känner jag bara tårar i ögat och sorg i hjärtat. Jag tittar bort mot hans tomma korg, ser hans alla tusen vita hårstrån på mattan på golvet. Förväntar mig att se han plira mot mig från trappan där han brukade ligga. Men allt jag ser är dem inre bilderna av hans sista minuter hos veterinären igår.
Idag blir det därför inga mer berättelser om Sixten eller kanske alls mer.
Sigge, du lilla hund som präglat mitt liv så mycket, tack för åren du gav och allt du lärde mig.
R.I.P Sigge
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)