Vad gör man inte

Åhh så usel jag varit på att uppdatera min kära blogg. Eftersom jag nu tänkt att bloggen ska fungera som en slags "dagbok-light" är det på tiden att jag behandlar den som en sådan. Hur kul kommer detta annars bli att bläddra igenom om ett år eller två. "6 oktober. Jag måste börja skriva i bloggen". Haha.

En sak som hänt idag och som är sorgligt unikt. Steve Lee, underbara sångaren i Gotthard, är död.
Bortsvept i en helt onödig mc-olycka. En fantastisk sångare i ett grymt bra band. Som jag fick spana in på Sweden Rock 2008. R.I.P Steve Lee. Det rimmar faktiskt. Testa får du se. Märkligt.

Jag har vart sjuk. Det är sant. Ganska så ordentligt förkyld faktiskt. Det kan jag ärligt skylla på.
F-n jag har hostat slem och snorat neongrönt i 10 dagar nu. Bättre idag. Och bebis har ju klarat sig. Jag har pågrund av detta sjukdomstillstånd ätit massor av glass, glass som jag fått tag på genom att motionera hela vägen till affären och tillbaka- ja den vägen tar minst 10 minuter.
Inbillar mig att jag fyller på tuttarna med glassen så att Ida ska gilla sin mat ännu mer. Och så blir hon stor, stark och vacker. Och kommer tacka sin stackars mamma för all fettbildande glass som tryckts ner i hennes arma moderskropp. Ja vad gör man inte för sitt eget kött & blod.

Idag var det andra återträffen på bvc. Vi masserade bebis, kikade på varandra och alla tänkte vi säkert samma saker. Vad smal hon blivit. Vad tjock han är. Hur har hon gjort med håret?
Vad f-n gör jag här. Något luktar surt. Ungefär så. Sedan fikade vi pulverkaffe och Gilles havrekakor (dem är aldrig goda men nog stoppas dem in i munnen och som vanligt fastnar den där vattniga chokladen i gommen och så får man kväljningskänslor, slår aldrig fel) och obligatoriska kontaktlistan upprättades och skickades runt.
Genast börjar snickelisnacket om när man ska fika på stan och där var minsann en grupp som ALLTID promenderar till IKEA varje tisdag. Jojo det är sant minsann! Tänk om man skulle göra något sådant ihop, skulle inte det vara KUL.
Jag är kluven. MEN jag backar inte, här ska testas allt som testas kan. Jag ballar inte ur om vi så ska vandra nakna på rak linje mitt i natten ända bort till tjottahejti. Bara jag får en kôpp kaffe och diplom "världens bästa mamma" som tack för besväret.
Nä, jag är ingen lattemamma och kommer nog inte bli, hur gärna jag än får för mig att försöka.
Men jag och Linda ska ses. Och Anna, Petra och hon den där från Norge, vi ska ses på öppna förskolan på fredag. Där ska vi sjunga ramsor, kolla in varandras outfit och dricka äckligt kyrkkaffe och konstiga sockerstinna bakverk.

Annars är allt finnemang. Så gott som. Jag saknar och längtar efter min lilla hund som inte finns längre.
Det gör lite ont i hjärtat. Kortet är från kvällen innan Sigge somnade in. Jädrar vad han fick springa efter tennisbollar och bada sig tokig! Underbara knäppgök.

Jag tänker på pappa, som vart inlagd. Igen. Jag orkar inte bli ledsen längre för hans skull. Det har vart så många turer. Och jag har slutat åka med. Nu får pappa styra tåget själv ett tag. Hoppas bara att loket orkar dra. Mer om det en annan dag, idag är trots allt en ganska glad dag.

Nu måste jag hoppa in i duschen, det är väldigt kallt att äta upp all glass som krävs för att bebis ska bli nöjd. Men som sagt vad gör man inte för sin lilla tös.