En liten valp

Jag vaknade till och kände att något var annorlunda.
Tände lampan- och vad ser jag då om inte valpen som liksom ligger och kurar ihop sig vid min mage.
Hur hamnade den där? Inga hundar i sängen hade vi ju lovat varandra.
Jag gnuggar mig i ögonen, är så trött efter att Ida hållt mig vaken.
Valpen ser lite konstig ut fast samtidigt välbekant.
Den gnyr och jag blir plötsligt irriterad, komma här och väcka mig, jag är så j-dra trött.
Men valpen ger sig inte utan sparkar på mig med sina små tjocka ben.
Uppenbarligen är den i behov av att kissa.

Jag suckar och tar den runt magen och går ner i hallen och sätter på den Sigges gamla vita kristallhalsband.
Det där som jag aldrig använde för det kändes lite fjantigt på Sigge med ett vitt kristallhalsband (förlåt Maria!)
Iallafal, jag trär halsbandet på valpen och noterar att den har Dans ögon och är inte näsan lik Idas.
Jag skrattar, det är ju bara för knäppt.
Valpen har även på sig Idas rosa pyjamas, fast den täcker liksom inte baken helt, utan den korvar sig på ett högst osnyggt sätt.

Strunt samma tänker jag, är nu riktigt irriterad och vill helst bara hoppa i sängen så snart som möjligt.
Kommer på att att jag måste ta med bajspåsarna ut. Fan.
Traskar ut med valpen under armen och bajspåsar i högsta hugg.
Det är kyligt ute.
Kikar ner och inser plötsligt med fasa att det är lilla Ida som går där på den smutsiga kalla gatan, på sina bara händer och med dem små skära fötterna i backen.

Och här någonstans vaknar jag till alldeles kallsvettig.

Inte klokt vad knäppt man kan drömma.

Höstpromenad

Promenerade in till stan och hämtade Dan.

Gick med min vagn och funderade längs vägen.

Kom på att jag avskyr ordet "aldrig".

Försökte förklara mitt filosofiska tänk för Dan men det var ju som att prata till en gråsten.

Eller näh det var nog värre.

Kom också fram till att jag avbokar klipptiden, vet ändå inte hur jag ska göra med frissan.

Och att jag var sugen på korv.

Så jag stannade till vid Sibylla och avnjöt en varm dallerkôrv med extra mycket ansiktskött i.

I övrigt var det en fin och rask promenad som satte fettet i dallring!

Hm. Översta kortet är från i förrgår. Tänk jag var ute på promenad då med.

Första gången...

 

Det fanns faktiskt en tanke bakom denna bloggen.

Svårt att tro kanske men meningen var att jag skulle plottra ned saker som händer i Idas utveckling.

Alltid är det något att lägga på minnet och det är ju väldigt kort i mitt fall.

Sådär lagom intressant för andra men väldigt intressant för oss förståss.

Så. Here we go.

Första gången Ida....

1. Rullade runt (från mage till rygg): 10 augusti

2. Grabbade tag i sina fötter samtidigt och höll kvar en stund: 27 augusti

3. Smaka mat (en potät): 11 september

4. Skrek j-vla mamma: inte skett än. Men jag väntar med spänning

Hål i hôvvet

Känner mig bakfull idag.
Lite tom i huvudet. Var VÄLDIGT trött i morse och låg faktiskt kvar och drönade medan Dan flydde fältet med bebis i famnen. Träffade arbetskompisarna hemma hos Gosia i går kväll. Mycket trevligt att se dessa väl valda delar från kontoret i Gräsdalen. Det var en intensiv stund ochså, vill jag lova! Vad hinner man då på 1,5 timma innan mannen ringer och är desperat efter en napp p.g.a hysterisk bebis?
F.Y.I:

1. snacka skit om jobbet
2. skratta gott åt att man snackar skit om jobbet. För det skulle vi ju inte göra
3. suga i sig 2/3 glas gott mustigt rött vin
4. röka 2/3 cigarett
5. skratta åt att man får skuldkänslor för att man druckit vin & smokat. För det hade jag lovat mig själv att inte få

Med tanke på den dieseldoftande lastbilen med pajjat avgassystem som körde förbi mig och bebbe i 140 knyck, i morse, känns ovanstående synder, inte alltför tunga att leva med.

Sist men inte minst hann jag med att längta efter bebis, mer än att längta efter att hänga på dem andra ut.
Det var ett litet "aha" moment! som kändes gött i kropp & själ!

Ps. underförstått är såklart att det inte är fysiskt möjligt att bli bakis på ett glas vin. Fast jag blev det ju? Kônstigt.

Avslutar med en bild på mig och mitt fantastiska lilla mirakel (pinfärskt kort för en gångs skull).
Vi ska nämligen ut på söndagspromenad. Ner till köpcentret och köpa stövlar. Till mig.
En fin och modern söndagspromenad tycker jag. Det är viktigt att ha ett mål med det man gör.
Kom ihåg det.

Att klippa till

Vilken ansiktsform har du? Ja jag vet inte vad jag har för form mer än att den känns suddigare tidigt på morgonen och väldigt suddig när jag inte har linser på mig.

I alla hårstylingssidor står det typ "välj frisyr efter din ansiktsform". "Gör inte misstaget att klippa upp när du egentligen ska klippa ner". O.s.v.
Redan där börjar man sucka. Efter div. bilder på hotta kändisar med rödamattan-uppsättningar och googlingar på "round-face-blonde-hairstyles"inser jag att det är kört. Jag kommer även denna gång komma hem med samma frilla som när jag gick till frisören. Fast 2 cm kortare. Och lika grå och trist som aldrig förr.

Ber man frisören om hjälp får man bara luddiga svar. Hallå eller!Är det inte deras jobb annars, att guida runt i denna djungel av frillor menar jag? Eller dem kanske inte vill tjäna pengar genom nöjda kunder, dem kanske bara jobbar lite på skojj.
Fast nu, denna gång, är jag lite stursk. Har tid bokad i veckan, 2,5 timmar! Jojo minsann. Möjligheternas värld ligger framför mig och jag kan nästan känna den tjocka. röda mattan under mina fötter.

Blicken sneglar på bilden av Hedi Klum och hennes page i mjuka pastelliga, blonda nyanser. Man kanske skulle våga? Jaja jag ser ju inte ut som Heidi, tack jag vet! Men om jag drar ner lite på belysningen och sätter på rosa läppglans, foundation, mascara och liksom gluttar neråt och blundar lite lätt, då kanske man är lite lik hon den där, vad heter hon i Heros, Ali? Så som man tänker sig henne en tidig morgon utan smink och kanske lite bakis? Nähä.

I kväll kommer jag iallafall ha kvar gamla frillan när jag traskar iväg på PARTAJJ.
Haha. Jag kommer vara på kalas ett par timmar. Ett glas rött är vad jag ska suga i mig långsamt och innerligt.
Och så ska jag ta en cigarett. Och träffa gamla arbetskompisarna. Här ska snickelisnackas oviktigheter. Sedan piper dem väl iväg in till stadens alla festligheter och jag beger mig till hemmets lugna vrå. Och jag vaknar pigg i morgon medans dem ser i kors och har magkaskader. Mycket trevligt ska det bli.

Vad ska man ha på sig då? Känns inte riktigt nödvändigt att springa iväg till fina butiken och shoppa aftonklänning, för ett par timmar i strålkastarljuset. Nä får väl bli favorit i repris. Lilla svarta. Med reservation för att magvalken kanske inte går att knö ner på samma sätt som förr. Men jag räknar med att det är svag belysning hos Gosia i kväll. Kanske unnar mig ett par nya undies på HM. Är man fin under så känner man sig ju snygg utanpå. Sägs det. Vem hittade på det förresten? Kan vara värt att testa . Är ju en billig investering iallafal.

Nu är det visst dax för frukost. Bebis gnyr i sängen.

Tjipp.

Listor en lisa för själen

Alla borde skriva listor. Någon gång. Jag menar inte listor av typen "bröd, smör, mjölk, äpplen".
Jag är övertygad om att de flesta av oss redan har små listor över ditt och datt. I huvudet.
Men det fiffiga med att sätta skrivna ord på de där listorna, är att man är TVUNGEN att tänka till lite.
Ofta kan ju det som låter så tjusigt i ens egna lilla hjärna, se rent ut sagt för jävligt ut, när man sätter ord på det. Eller ja, när man säger det högt eller skriver ner det. Jag tänker som så att om man ex går runt och är förbannad på någon orättvisa eller kanske att juicen i kylen ALLTID är slut när man själv ska ha den.
Då kan man dels fundera på exakt hur j-vla förbannad man är.
Man kan sätta poäng på djävulskapet- är det en tia på en tiogradig skala eller kanske nr 2 på en skala 1-5?

Sedan är det dax att på ett sakligt sätt beskriva det jävliga. Kortfattat. Vem orkar läsa en memoar om att juicepaketet alltid är tomt. Är det tomt så är det ju tomt liksom.

Efter det så är det bäst att man har ett par orättvisor/ saker man stör sig på, till.
För det blir ju inte en lista när det bara finns ett av något.

Sist men inte minst ser man då över sin lista och funderar på följande:

1. Är det sant så som det står? Lät det så i hôvvet?
2. Kan jag stå för detta, tänk om ex han den där störda arbetskamraten skulle råka läsa vad man skrivit om han?
3. Kan jag nästan skratta åt eländet nu när det står där uppradat mitt framför näsan?
4. Om jag kan skratta åt skiten, kanske det inte var så j-vligt som det först verkade?
5. Om ingenting av ovanstående verkar troligt eller har fungerat, kan man alltid gå in på http://hemlos.situationsthlm.se/ och läsa om hur tidningsförsäljarna har det.
Kan lova att du åtminstone då för en stund, kan känna att du faktiskt har det ganska gott ändå.
Fast juicen alltid kommer vara slut i kylen , just när du råkar vara törstig.
Man skulle även kunna kalla detta listfenomen som ett slags "Töm och glöm". Töm hjärnan på skit och sedan så glömmer vi av att det alls fanns där. Mycket praktiskt, speciellt för såkallade "långsinta".

Nu hade ju jag tänkt skriva en lista. Fast inser att det behöver jag ju inte alls göra. Den finns ju redan här. Dessutom har jag redan glömt av vad det var jag ville göra en lista om. Så vi säger väl det!

Ps.Förresten på lördag blir det ett glas rött hos finingen/arbetskompisen/vännen Gosia. Frågan är, är det värt att dressa upp sig för 2 timmar utan bebis? Återkommer om ämnet i fråga..

Arrivederci!

Vad gör man inte

Åhh så usel jag varit på att uppdatera min kära blogg. Eftersom jag nu tänkt att bloggen ska fungera som en slags "dagbok-light" är det på tiden att jag behandlar den som en sådan. Hur kul kommer detta annars bli att bläddra igenom om ett år eller två. "6 oktober. Jag måste börja skriva i bloggen". Haha.

En sak som hänt idag och som är sorgligt unikt. Steve Lee, underbara sångaren i Gotthard, är död.
Bortsvept i en helt onödig mc-olycka. En fantastisk sångare i ett grymt bra band. Som jag fick spana in på Sweden Rock 2008. R.I.P Steve Lee. Det rimmar faktiskt. Testa får du se. Märkligt.

Jag har vart sjuk. Det är sant. Ganska så ordentligt förkyld faktiskt. Det kan jag ärligt skylla på.
F-n jag har hostat slem och snorat neongrönt i 10 dagar nu. Bättre idag. Och bebis har ju klarat sig. Jag har pågrund av detta sjukdomstillstånd ätit massor av glass, glass som jag fått tag på genom att motionera hela vägen till affären och tillbaka- ja den vägen tar minst 10 minuter.
Inbillar mig att jag fyller på tuttarna med glassen så att Ida ska gilla sin mat ännu mer. Och så blir hon stor, stark och vacker. Och kommer tacka sin stackars mamma för all fettbildande glass som tryckts ner i hennes arma moderskropp. Ja vad gör man inte för sitt eget kött & blod.

Idag var det andra återträffen på bvc. Vi masserade bebis, kikade på varandra och alla tänkte vi säkert samma saker. Vad smal hon blivit. Vad tjock han är. Hur har hon gjort med håret?
Vad f-n gör jag här. Något luktar surt. Ungefär så. Sedan fikade vi pulverkaffe och Gilles havrekakor (dem är aldrig goda men nog stoppas dem in i munnen och som vanligt fastnar den där vattniga chokladen i gommen och så får man kväljningskänslor, slår aldrig fel) och obligatoriska kontaktlistan upprättades och skickades runt.
Genast börjar snickelisnacket om när man ska fika på stan och där var minsann en grupp som ALLTID promenderar till IKEA varje tisdag. Jojo det är sant minsann! Tänk om man skulle göra något sådant ihop, skulle inte det vara KUL.
Jag är kluven. MEN jag backar inte, här ska testas allt som testas kan. Jag ballar inte ur om vi så ska vandra nakna på rak linje mitt i natten ända bort till tjottahejti. Bara jag får en kôpp kaffe och diplom "världens bästa mamma" som tack för besväret.
Nä, jag är ingen lattemamma och kommer nog inte bli, hur gärna jag än får för mig att försöka.
Men jag och Linda ska ses. Och Anna, Petra och hon den där från Norge, vi ska ses på öppna förskolan på fredag. Där ska vi sjunga ramsor, kolla in varandras outfit och dricka äckligt kyrkkaffe och konstiga sockerstinna bakverk.

Annars är allt finnemang. Så gott som. Jag saknar och längtar efter min lilla hund som inte finns längre.
Det gör lite ont i hjärtat. Kortet är från kvällen innan Sigge somnade in. Jädrar vad han fick springa efter tennisbollar och bada sig tokig! Underbara knäppgök.

Jag tänker på pappa, som vart inlagd. Igen. Jag orkar inte bli ledsen längre för hans skull. Det har vart så många turer. Och jag har slutat åka med. Nu får pappa styra tåget själv ett tag. Hoppas bara att loket orkar dra. Mer om det en annan dag, idag är trots allt en ganska glad dag.

Nu måste jag hoppa in i duschen, det är väldigt kallt att äta upp all glass som krävs för att bebis ska bli nöjd. Men som sagt vad gör man inte för sin lilla tös.