Jag är rädd.
Nu har jag lust att göra det enkelt för mig och
skriva en lista över rädslorna.
Jag gillar listor, det kanske märks?
Nr 1-10. Snipp snapp slut så var sagan slut.
Men det skulle vara att göra det enkelt för sig.
Alla går väl runt och är rädda? Hm. Är det inte för att vakna upp och inse att man är förlamad så är det att man är rädd för att vistas i trånga utrymmen eller kanske för att se en spindel på väggen.
Eller vad vet jag om andras rädslor?
Men
jag har en del rädslor. Det har jag verkligen. Vissa har jag försökt att kurera.
Ta detta med höga höjder. Jag kommer ihåg hur vi åkte på klassresa till fästningen i Kungälv.
Alla utropade åh! Wow! När dem stod längst där uppe och såg ner på vattnet långt åt tjotta hejti där nere. Men inte jag. Jag klamrade desperat fast i mitten av tornet och vägrade gå fram till kanten.
Hjärtat bultade och paniken låg på lur.
Det är ungefär det enda jag kommer ihåg från den resan (och Bräckboden såklart, gud så gött med kletiga kex för bara en tia).
Senare i livet åkte jag en ranglig hiss, högt upp ovanför en pool i ett soligt land, och kastade mig utför med hjärtat i halsgropen och svetten rinnande i ryggen. Med rep runt benen och bästa kompisen fast tätt intill.
Känslan var euforisk när man hamnade med huvudet ovanför vattenytan och insåg att man fortfarande levde.
Hej livet, jag lever och jag vågar!
Jag gjorde om bungyjumpen ett par gånger till, på högre höjder och faktiskt i andra länder.
Lika livrädd och skräckslagen varje gång.
Jag överlevde men höjdrädslan finns definitivt kvar.
Den gick inte att bota.
Trodde jag någonsin på det själv?
Jag är adopterad, fosterbarn tills jag var 21. Den ni!
Länge var jag rädd när jag var liten. Rädd för att han den där som sa att han var min pappa (hallå!min pappa heter faktiskt Ove) skulle komma och ta mig hemifrån.
Nog för att han försökte ett par gånger och herregud var rädd man var då, liten och ensammast på jorden.
Min biologiska far ville inte gå med på att adoptera bort mig. En tid efter att mamma gick bort, frågade pappa om jag ville bli adopterad, jag var myndig då och kunde själv bestämma. Valet var enkelt.
Det är
bland det finaste pappa gjort för mig.
Under mina jobb har jag alltid råkat ut för något som är bland det värsta jag vet som vuxen- att
tala inför grupp.
Panikångesten har alltid legat på lur. På något sätt har jag ofta blivit den som tagit på mig lite jobbiga uppdrag och har därför vart med om en del både små och stora anföranden inför olika typer av grupper.
Ett tillfälle som jag aldrig kommer glömma, jag var med i en tävling när jag pluggade en kurs på ett universitet.
Man skulle på 24 timmar komma på en smart lösning åt ett företag, i mitt fall handlade det om att
lösa ett problem i produktionen på Bahko, ni vet sågbladstillverkaren i Lidköping.
Jag och min meddeltagare arbetade non stop i 24 timmar och sedan skulle lösningen presenteras i aulan på universitetet.
Men ingen hade sagt att media skulle vara där och att det var en så stor händelse.
Jag glömmer aldrig paniken när vi steppade ut i den upplysta lokalen och insåg att
herre j-vlar, detta är ingen liten klasspresentation.
Jag tror presentationen gick käpp rätt åt skogen, kommer knappt ihåg.
Men jag har fortfarande kvar tidningsklippet med min interjuv. För såklart tackade jag ja, till att bli interjuvad. Hur det gick med vårt förslag? Inget vidare, vad jag vet finns det fortfarande en kille som står och för hand tar hand om sågbladen på linjen, efter att dem blivit pulverlackerade. Fy tusan vilket enformigt jobb (fast helt ärligt, killen verkade trivas som fisken i vattnet och förstod aldrig problemet).
Vi fick varsin fin tigersåg som tack för hjälpen. Den har jag (ok då grabbarna i mitt liv) haft stor nytta av.
Min ångest inför att prata inför folk, den består såklart.
Idag har jag många gånger stått där framme. Lika livrädd varje gång.
Jag känner mig
expoooosed! Som en viss hemmafru skulle sagt.
Fast jag överlever med förståndet i behåll, det har jag faktiskt lärt mig. Tack för det gode Gud.
Men allt handlar ju inte om Dem stora Rädslorna.
Med förväntansfulla steg traskar jag ofta in på Ikeas tygavdelning.
Brukar tumma på dem vackra tygerna med fuktiga handflator och drömmande blick.
Riktigt ser framför mig hur snyggt det skulle vara med en ny köksgardin, kanske det där randiga tyget?
Öppnar ögonen och inser att nähh, inte idag, jag vågar inte, ingen ide´ att slänga ut pengar på något tyg.
Det kan aldrig gå bra.
Fråga pappa, jag har klippt shorts av hans byxor mer än en gång. Ska bara lägga upp byxorna men vips så var där felmätt och
ojojoj där fick pappa ett par nya kortbrallor istället.
Nä sy kan jag inte. Den gamla kappan med sailortema som inte alls passar in, får hänga kvar och stirra mig i ögonen varje gång jag ska ta en kopp kaffe.
Någon gång ska jag våga. Bara inte idag.
Var ute vid vattnet i Lidköping en gång för länge sedan.
Sixten var väldigt liten, söt och inte rädd för något.
Det var varmt och skönt och lyckan var stor. En fantastisk sommardag för ungefär 7 år sedan.
Solbruna bara fötter på varma klipphällar och slutna ögon i stark sommarsol.
Plötsligt tyckte jag att jag hörde något konstigt. Vände mig om och tittade ner.
Orm! Så in i h-lvete många ormar. Överallt.
Nedanför mina fötter och snett bakom mig i busken.
J-klar vad fort jag hoppade upp, hjärtat i halsgropen och
panik, panik, panik!
Sigge var borta och allt jag kunde se var
orm, orm, orm.
Gastade så högt jag kunde och sprang (med eld i baken) fort som bara den upp och iväg,
Sigge fick jag tag på och med ena handen runt tjocka lilla valpmagen och den andra med bilnyckeln i högsta hugg rusade jag mot säkerheten.
Kom senare fram till att det var ett ganska välkänt orm tillhåll, ett "
snake pitt" bestående av snok, inte stora kobror eller anakondor, men det spelade liksom ingen roll just där och då.
Försökte långt tidigare (tiden på Dingleskolan, jo jo) bota ormrädslan genom att ha en orm (kommer inte ihåg vilken typ, men den var låååång) runt halsen (faktiskt ganska varm och inte alls slemmig). Det var jobbigt.
Jag är livrädd för ormar. Fortfarande. Såklart. Usch. Dem är nästan lika äckliga som fästingar (ursäkta Maria!).
Fast t.o.m jag inser att
ormen har någon form av funktion. Till skillnad från fästingen då.
Nu då? Tja, den närmaste rädslan är nog att något ska hända med Ida.
Men det har jag fått höra är normalt. Och den rädslan kommer tydligen ochså hålla i sig. Livet ut.
Men den kan jag ändå leva med.
För hade jag inte haft den hade jag ju inte haft
världens underbaraste unge.
Ps. personerna på bilden har inget med texten att göra (dem är bara söta, lilla Elsa och Sigge för många år sedan)
