En snabbis

Tyvärr blir det inte så roligt som man kanske kan tro.
Men så här har det gått idag:

1. Antal sömtimmar inatt
Check: ca 4
2. Antal kaffe till frukosten
Check: 2 muggar varav en iskall (Idas fel)
3. Antal tvättberg i källaren
Check: 1/2 hög (fantastiskt)
4. Antal ostädade kvm
Check: 200 (nänä vinden städas icke, någon ordning får det vara)
5. Antal leenden från Ida
Check: oräknerliga
6. Antal leenden från Dan
Check: Dagen är inte slut. Räknar iskallt med minst ett innan sängdax
7. Antal plagg stressköpta på Bergvik (varav ett till mig)
Check: 9 st
8. Antal plagg stressköpta på Bergvik som satt snyggt på krôppen (min, inte Idas, hon klär i allt lustigt nog)
Check: 1 st
9. Antal bakta kladdkakor
Check: 0 st
10. Antal gardiner upphängda i köket
Check: 0 st

Det var bara det jag ville säga.

En alldeles vanlig dag

Denna dag har rusat iväg. Började inte bra. Kaffet var slut. Illa.
Tog en snabb vända ner till köpcentrat, förutom kaffet kom jag även ut med en nödvändig liten plastkopp till Ida (hundra kronor, vansinnigt). Där ska smakisarna serveras tänkte jag.
Precis som Ida bryr sig om att det finns ett mumintroll på skeden.
(Nu är vi förresten inne på ärtpure´- potatisen var sådär, palsternackan gick väl an liksom moroten.
Men ärtorna, dem satt fint i lilla bebismagen! Mycket kul att se hur hon själv tog tag i skeden och förde den till munnen. Som ett mer bestående litet minne dagen till ära, finns nu även ärtklegg överallt i köket (och på Ida. Bara att vänja sig gissar jag).




Efter morgonshoppingen följde lite hetsstädande (faan, helvetes j-vlar brukar det låta enl. Dan).

När något är riktigt tråkigt brukar jag istället försöka få det att gå j-drigt fort.
Bra taktik tycker jag. Rent blir det.
Resultatet är även skadade trösklar och en dammsugare som slängs in i städskåpet fortare än en påse smågodis tar slut i min mun (FORT). Gamla dammis har fått sina törnar i livet.
Och Dan den stackaren får veta att han lever om han ifrågasätter min taktik (förlåt darling om du läser, jag menar inget illa det vet du men det är viktigt att inte sinka mig, det måste gå undan vettu).

Iallafal, orsaken till hetsstädandet var att Gosia skulle komma och förgylla min lunch...vill ha det snyggt hemma när man får finbesök (kram Gosia du är så fin).

Därefter ringde Dan och meddelade att TV4 var i akuthjälp av interjuvobjekt till ett litet reportage ang. målarfärg och barnallergi. Visst det gick väl bra! Så Gosia avlöstes av reporter&kamerasnubbe från fyran.
Ida var söt och grinig på samma gång när inspelningen gick av stapeln.
Fick köra en matning mellan filmtagningarna.
Det kändes märkligt att gå runt i Idas rum och "bara vara" på kommando, när det filmades. Men det va kul!
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_varmland?title=malarfarg_orsakar_astma_hos_barn&videoid=1095598

Sen var klockan plötsligt mycket och jag tog barn och vagn och traskade in till stan (i regnet, usch längtar redan efter sommaren, bara en satans vinter som står emellan sol och värme igen).
Köpte hissgardiner på Åhlens och lite annat nödvändigt.

Dan mötte upp och väl hemma igen bakades det kladdkakor högt och lågt. Resultatet? Kladdigt, göttigt, kaloristinnt.
Och nog 17 misslyckades jag ochså denna gång. Vad är det med mig och kladdkaka- det enklaste att baka sägs det. Och jag är ändå faktiskt ganska bra på bakning. Annars. Jaja, vi åt upp det misslyckade. Mumma! Sätter sig fint runt kärlekshandtaget. Måste börja köra lite sittups. I morgon.

Förresten vi satt och åt middag här hemma när jag störde mig på att det var så svårt att skära skinkan i bitar.
Se bild. Finn ett fel. Man kan säga att jag haft mycket i huvudet idag.

Och nu är det SENT och jag är tröttttt, kanske inte konstigt för i natt var Ida ingen lugn liten viol, höll oss vakna  flera timmar.
Dåliga samvetet börjar också smyga sig på nu...måste ringa brorsan i morgon....och kanske fixa något snyggt att ha på mig till på lördag...och hur ska vi göra med valpen......tankarna börjar snurra.

Bäst man går och nanar.

Jag blottar mig!

Jag är rädd.
Nu har jag lust att göra det enkelt för mig och skriva en lista över rädslorna.
Jag gillar listor, det kanske märks?
Nr 1-10. Snipp snapp slut så var sagan slut.

Men det skulle vara att göra det enkelt för sig.
Alla går väl runt och är rädda? Hm. Är det inte för att vakna upp och inse att man är förlamad så är det att man är rädd för att vistas i trånga utrymmen eller kanske för att se en spindel på väggen.
Eller vad vet jag om andras rädslor?

Men jag har en del rädslor. Det har jag verkligen. Vissa har jag försökt att kurera.
Ta detta med höga höjder. Jag kommer ihåg hur vi åkte på klassresa till fästningen i Kungälv.
Alla utropade åh! Wow! När dem stod längst där uppe och såg ner på vattnet långt åt tjotta hejti där nere. Men inte jag. Jag klamrade desperat fast i mitten av tornet och vägrade gå fram till kanten.
Hjärtat bultade och paniken låg på lur.
Det är ungefär det enda jag kommer ihåg från den resan (och Bräckboden såklart, gud så gött med kletiga kex för bara en tia).

Senare i livet åkte jag en ranglig hiss, högt upp ovanför en pool i ett soligt land, och kastade mig utför med hjärtat i halsgropen och svetten rinnande i ryggen. Med rep runt benen och bästa kompisen fast tätt intill.
Känslan var euforisk när man hamnade med huvudet ovanför vattenytan och insåg att man fortfarande levde. Hej livet, jag lever och jag vågar!

Jag gjorde om bungyjumpen ett par gånger till, på högre höjder och faktiskt i andra länder.
Lika livrädd och skräckslagen varje gång.
Jag överlevde men höjdrädslan finns definitivt kvar. Den gick inte att bota.
Trodde jag någonsin på det själv?

Jag är adopterad, fosterbarn tills jag var 21. Den ni!
Länge var jag rädd när jag var liten. Rädd för att han den där som sa att han var min pappa (hallå!min pappa heter faktiskt Ove) skulle komma och ta mig hemifrån.
Nog för att han försökte ett par gånger och herregud var rädd man var då, liten och ensammast på jorden.
Min biologiska far ville inte gå med på att adoptera bort mig. En tid efter att mamma gick bort, frågade pappa om jag ville bli adopterad, jag var myndig då och kunde själv bestämma. Valet var enkelt.
Det är bland det finaste pappa gjort för mig.

Under mina jobb har jag alltid råkat ut för något som är bland det värsta jag vet som vuxen- att tala inför grupp.
Panikångesten har alltid legat på lur. På något sätt har jag ofta blivit den som tagit på mig lite jobbiga uppdrag och har därför vart med om en del både små och stora anföranden inför olika typer av grupper.

Ett tillfälle som jag aldrig kommer glömma, jag var med i en tävling när jag pluggade en kurs på ett universitet.
Man skulle på 24 timmar komma på en smart lösning åt ett företag, i mitt fall handlade det om att lösa ett problem i produktionen på Bahko, ni vet sågbladstillverkaren i Lidköping.
Jag och min meddeltagare arbetade non stop i 24 timmar och sedan skulle lösningen presenteras i aulan på universitetet.
Men ingen hade sagt att media skulle vara där och att det var en så stor händelse.
Jag glömmer aldrig paniken när vi steppade ut i den upplysta lokalen och insåg att herre j-vlar, detta är ingen liten klasspresentation.
Jag tror presentationen gick käpp rätt åt skogen, kommer knappt ihåg.

Men jag har fortfarande kvar tidningsklippet med min interjuv. För såklart tackade jag ja, till att bli interjuvad. Hur det gick med vårt förslag? Inget vidare, vad jag vet finns det fortfarande en kille som står och för hand tar hand om sågbladen på linjen, efter att dem blivit pulverlackerade. Fy tusan vilket enformigt jobb (fast helt ärligt, killen verkade trivas som fisken i vattnet och förstod aldrig problemet).

Vi fick varsin fin tigersåg som tack för hjälpen. Den har jag (ok då grabbarna i mitt liv) haft stor nytta av.

Min ångest inför att prata inför folk, den består såklart.
Idag har jag många gånger stått där framme. Lika livrädd varje gång.
Jag känner mig expoooosed! Som en viss hemmafru skulle sagt.
Fast jag överlever med förståndet i behåll, det har jag faktiskt lärt mig. Tack för det gode Gud.

Men allt handlar ju inte om Dem stora Rädslorna.
Med förväntansfulla steg traskar jag ofta in på Ikeas tygavdelning.
Brukar tumma på dem vackra tygerna med fuktiga handflator och drömmande blick.
Riktigt ser framför mig hur snyggt det skulle vara med en ny köksgardin, kanske det där randiga tyget?

Öppnar ögonen och inser att nähh, inte idag, jag vågar inte, ingen ide´ att slänga ut pengar på något tyg.
Det kan aldrig gå bra.

Fråga pappa, jag har klippt shorts av hans byxor mer än en gång. Ska bara lägga upp byxorna men vips så var där felmätt och ojojoj där fick pappa ett par nya kortbrallor istället.
Nä sy kan jag inte. Den gamla kappan med sailortema som inte alls passar in, får hänga kvar och stirra mig i ögonen varje gång jag ska ta en kopp kaffe.

Någon gång ska jag våga. Bara inte idag.

Var ute vid vattnet i Lidköping en gång för länge sedan.
Sixten var väldigt liten, söt och inte rädd för något.
Det var varmt och skönt och lyckan var stor. En fantastisk sommardag för ungefär 7 år sedan.
Solbruna bara fötter på varma klipphällar och slutna ögon i stark sommarsol.
Plötsligt tyckte jag att jag hörde något konstigt. Vände mig om och tittade ner.
Orm! Så in i h-lvete många ormar. Överallt.
Nedanför mina fötter och snett bakom mig i busken.
J-klar vad fort jag hoppade upp, hjärtat i halsgropen och panik, panik, panik!
Sigge var borta och allt jag kunde se var orm, orm, orm.

Gastade så högt jag kunde och sprang (med eld i baken) fort som bara den upp och iväg,
Sigge fick jag tag på och med ena handen runt tjocka lilla valpmagen och den andra med bilnyckeln i högsta hugg rusade jag mot säkerheten.
Kom senare fram till att det var ett ganska välkänt orm tillhåll, ett "snake pitt" bestående av snok, inte stora kobror eller anakondor, men det spelade liksom ingen roll just där och då.

Försökte långt tidigare (tiden på Dingleskolan, jo jo) bota ormrädslan genom att ha en orm (kommer inte ihåg vilken typ, men den var låååång) runt halsen (faktiskt ganska varm och inte alls slemmig). Det var jobbigt.

Jag är livrädd för ormar. Fortfarande. Såklart. Usch. Dem är nästan lika äckliga som fästingar (ursäkta Maria!).
Fast t.o.m jag inser att ormen har någon form av funktion. Till skillnad från fästingen då.

Nu då? Tja, den närmaste rädslan är nog att något ska hända med Ida.
Men det har jag fått höra är normalt. Och den rädslan kommer tydligen ochså hålla i sig. Livet ut.

Men den kan jag ändå leva med.
För hade jag inte haft den hade jag ju inte haft världens underbaraste unge.

Ps. personerna på bilden har inget med texten att göra (dem är bara söta, lilla Elsa och Sigge för många år sedan)

Ida badar

Inte varje dag. Men ibland.
Då kan det se ut så här.
Jag försöker att inte köpa för mycket kläder och sådant. Det går sådär.

Men Dans 35 år gamla badkappa funkar fortfarande.

Dopet

Jag ville hellre ha en namngivningsceremoni hemma eller på något annat fint ställe.
Tänkte att jag inte är så värst mycket för kyrkan (tänker mest på begravningar) och att det känns för stelt och trist där.
Men så är vi konstigt nog två om att ha tillverkat denna underbara unge.
Och han med storforsgenerna, tyckte annat.

Därför bär det av till en faktiskt väldigt mysig liten kyrka nästa helg.
Bebis ska doppas i samma skål som pappsen nämligen.


Vi kommer vara ganska många. Prästen är ung och lite töntig (jag vet jag har fikat med honom). Perfekt med andra ord.
Vi kommer att ha en fantastiskt duktig sångerska och gitarrist. Beroende på Idas på humör, kommer några olika låtar att sjungas. Jag kommer att börja grina såklart. Inte bra för sminket.
Ett par konventionella melodier men även kanske någon mer fräschare sak står på menyn...återkommer om musiken efter dopet.
Jag hoppas att det inte blir ett dopp, förresten.
Jag får konstiga bilder framför mig, om hur prellens grepp liksom lossnar och hur Ida åker huvudstupa före ner i dopfunten.
Aj, aj, aj.

Iallafal, jag har kommit fram till att det nog kommer bli mycket trevligt. Vi ska samlas och äta en bit och dricka ett glas vin, hemma i Karlstad efteråt. Stina, min kära gamla mormor (78 år men känns som 60 år) och numera gammelmormor, kommer säkert hålla låda i vanlig ordning. En riktig krutgumma det där.
Môcke trevligt som min söta sambo skulle påpekat.

Och idag söndag kommer farmor Enqvist. Hon har putsat, tråcklat och förstorat den gamla dopklänningen så att den ska kunna rymma Idas ymniga bebiskropp. Så idag blir det mannekängande.

Nu ska jag faktiskt upp en våning och pussa lite på just denna goa kroppshydda.
Finns det någor mysigare än en varm, småtjock bebiskropp?

Ha en fin söndag.

Man ska inte måla på väggen Inte heller äta kakor (den som spar han har)

Måla inte faan på väggen! Har man hört någon gång.

Liten tuva stjälper ofta stort lass. Que?
Men hallå... Kasta inte sten i glashus! Se upp med vad du önskar...Själv är bäste dräng...Ingen fara på taket!
Den som spar han har (bara tråkigt)...Nära skjuter ingen hare! Det var som Spiken i kistan....Man ser inte skogen för alla träd...

Bättre en fågel i handen än tio i skogen. Vill man vara fin får man lida pin...Efter regn kommer sol.

Man kan inte bli älskad av alla. 

Man kan inte både ha och äta kakan.

Herregud, var kommer allt ifrån? Vissa sägningar är logiska andra fattar man nada av.

En del känns som att Herr Jantelag själv har kommit på dem.
Sikta mot stjärnorna så når du kanske trädtopparna! Inget man hör gastas mellan människor i ex USA eller? Jag har aldrig varit där så jag kanske är helt fel ute. På hal is skulle man kunna säga.
Nä, det är nog typiskt svenskt, lite högfärdigt sådär, att tro att man ska lyckas.

Att måla faan på väggen då?

Man bör inte måla på väggar annat än möjligen med målarfärg, det är ju logiskt.
Och man ska absolut inte spontanmåla lite här och där, lite hursom helst, såklart.

Själv målade jag med spritpenna ett sött litet stall, nere på väggen i källaren hemma i Jörlanda. Inte snyggt. Inte uppskattat. Det gjorde man inte heller mer än en gång, om man säger så.

Och det är ju inget bra ide´ att måla (av) någon på en vägg heller. Ex han den där Muhammed. Inte populärt. Faktiskt bland det jävligaste du kan göra. Kan i värsta fall leda till döden.

Men "Faan", vem är det (och varför ploppar hans namn så ofta upp i mitt huvud)? Och varför skulle det vara så illa att måla han/hon på väggen? Fast man målar ju faktiskt inte på väggarna bara för att man säger det, det ska vi inte glömma.
Man ska helt enkelt bara inte förbereda sig för hur ev. jävligt saker och ting, SKULLE KUNNA bli.
Det är mycket bättre att bli överrumplad, kanske rent utav så chockad att man trillar av pinn.
Vad vet jag.
Men faan (eller Muhammed) ska aldrig målas på en vägg, det är säkert.

En annan favorit: liten tuva stjälper ofta stort lass. Jojo. På medeltiden möjligen. Eller i Ukraina, eller i Ryssland kanske? Vart fasen annars stjälper en liten tuva ett stort lass? (Vad jag vet var det inte en tuva som stjälpte Mercedes A klass så den stöp i backen som en liten barn på cykel utan stödhjul).

Den här då: "vill man vara fin får man lida pin". Tål att sugas på.
Hallå 1800-talet ringde och hälsade att dem vill ha tillbaka sitt uttryck!
Kanske härstammar det från tiden då man (har jag läst) rullade upp håret på kokheta stålspolar, som man sedan fick sova med, för att på morgonen vakna upp med tjusiga lockar (och förmodar jag, en och annan bula och svidande, rött hårfäste).

Näh du tack. Man måste inte alls lida pin för att vara fin.
Möjligen då när man måste rycka ett och annat ögonbrynsstrå, det gör faktiskt lite ont det gör det ju.
På tal om det, man måste faktiskt inte vaxa benen (ont!ont!ont!).
Det går så bra så att raka dem. Ingen pin i onödan tack.

"...Man kan inte både ha och äta kakan!!!" har man ju tänkt någon gång (gammalmodigt? jag är visst äldre än dem flesta yngre). Kakan har ofta fått mig att vilja motbevisa, man kan VISST både ha och äta upp kakan! Jag tänker dock inte ge något exempel. Kanske någon annan gång.


Ps. en ny sägning, högst aktuell och KÄND från TV "dagarna är dagarna på dagarna som gick". Kanske det mest värdefulla Mads Mikkelsen någonsin sagt?

                        

Maten som formade mitt liv

Såg på Biggest loosers och började fundera på vad MATEN betytt för mig, so far.
Kom på att detta med MAT har varit som en röd tråd genom mitt liv.
Man skulle kunna tro att intresset kom med modersmjölken, men eftersom jag är adopterad vet jag såklart inte ett jota om det (hm jota, vad betyder det?).

Men jag har en  mormor som alltid lagat fantastiskt god mat och väldigt goda bakverk av alla slag.
En del av barndomens somrar spenderades alltid på mormors land och jag kommer ihåg hur hennes bil lastades full med tigerkakor, småbröd, tekakor och bridgeblandning. Med mera. Sen var veckan på landet räddad.

Mamma Elsa var ochså en j-vel på att stycka halva kor, laga storkok, koka sylt och baka kakor.
Syltförrådet hemma i källaren dignade alltid av hemkörd och hemrörd sylt av alla de slag och dem noga steriliserade saftflaskorna (alltid 50/50 röda vinbär och jordgubbar eller flädersaft) spridde härliga dofter långt in i den smällkalla vintern. Men man fick vara försiktig med syltburkarna som ibland kunde vara lite mögliga, men det petades bara bort, här skulle inget förfaras.

När det vankades besök dukades det alltid fram nybakat i mängder.
Köpekakor, ha, det fanns inte på kartan.
Fint skulle fint ha. Något annat dög inte. En annan sak var det med födelsedagar. Då var det kondistårta som gällde. Alltid buddapestlängd, princesstårta eller (när vi blev äldre) smörgåstårta.
En gång fick jag en banantårta formad som en banan, på min födelsedag. Det glömmer jag aldrig.
Jag fascinerades över den perfekt imiterade bananformen och insåg väl där någonstans att jag hittat mitt kall.
Hur ban(an)alt det än kan låta.

Jag ritade mycket när jag var liten. Fantasin visste inga gränser och jag såg upp till mostern som var designer.
Tyvärr sträckte sig inte min ambition längre än in i köksvrån där den ena tårtan efter den andra kom till världen.

Efter ett misslyckat år på Dingleskolans Naturbruksgymnasium (!) insåg jag att jag måste hitta en annan inriktning i livet. Att bli grisbonde föll mig aldrig riktigt i smaken.

Jag började på Ester Mosessons och gick konditorilinjen (hallå Göteborg! party, party).
Efter en del praktik insåg jag dock att alla tidiga mornar inte var ett alternativ.

Mamma blev dålig under gymnasietiden och det var några tuffa år som ledde för mig, till vad som idag skulle klassas som ätstörningar.
Jag inser nu att det var en underlig situation att plugga livsmedel och jobba i bageri samtidigt som man inte åt själv.
Men jag klarade mig helskinnad ur dem jobbiga åren. Kanske blev jag t.o.m lite härdad på något vis.
Mamma klarade inte tyvärr inte sin kamp utan gick bort våren jag gick sista terminen.

Jag ville plötsligt iväg, bort, ut på äventyr, vad som helst (hallå hela världen!).

Satt framför datorn hemma i Jörlanda (skynda dig, det är dyrt, modemet tickade som en tidsinställd bomb) och klickade på aupair annonser. Vart i världen ville jag?
Åkte till Italien som aupair, utan att någonsin varit intresserad av barn eller bytt en blöjja, för den delen.
Förstår än idag inte hur den familjen tänkte som ville anställa mig som barnflicka.
Ha, jag måste ha tutat ihop något väldigt bra och fint i mitt ansökningsbrev. Fantasin var det som sagt inget fel på. Inget hade man att förlora heller som jag såg det.

Veckorna i Italien var en underlig tid som mest bestod i att hämta och lämna barnen samt att laga enkla luncher (jag som precis lyckats ta körkort hemma i Svedala fick trixa mig framåt i kvarteren i Novara med hjärtat i halsgropen, och dem stackars ungarna på helspänn i baksätet, tänk om föräldrarna vetat om min ringa körerfarenhet) .
Satt ofta i en park alldeles själv, med cd spelaren i fickan och drömde mig bort. Italien var inte nog spännande.
Kommer även ihåg kvartersbageriet som endast sålde vitt bröd i sådär fyra olika varianter. Baguetter och croissanter. Och pappan i familjen, han var vindögd och skelade så ögona stod i kors, man fick alltid fokusera på hans näsa när han pratade med en).

Kom hem till Sverige igen med insikten om att barn, det skulle jag definitivt inte satsa på att jobba med, men mat då, kunde man inte jobba med det på något roligare sätt än att behöva ta jobb på MC Donalds?

Tog jobb på restaurang i Stenungsund ett tag, tjänade pengar nog att sticka ut och resa med.

Jag och kompisen drog ett par gånger till Spanien och Italien. Levde loppan och var allmänt vilda.
Att man överlevde dem resorna med skinnet i behåll är ett rent och skärt under.

Sen åkte vi till Australien, Nyazeeland och Thailand på backpackersvis.
Kommer mest ihåg hur vi partajjade, tyvärr blev det inte så mycket naturupplevelser av den resan. Oerhört korkat men just naturupplevelser var inte det som hägrade just då.
Även denna gång kom vi hem helt oskadda, även det är ett under med tanke på vad man utsatte sig för.
Mer om det en annan gång. Kanske. Eller inte.

Väl hemma sökte jag till jobbet som kallskänka på Göta kanal, av ren tur fick jag det, fast jag ljög om att jag kunde tyska och hamnade i en svettig gruppinterjuv, där allt jag kunde krysta fram var "Ich habe ein father" och "Ich bin aus Jörlanda".
Tiden på kanalbåtarna var hysteriskt kul och gud vad mycket man fick lära sig.
Ett par roliga vår&sommarjobb senare visste jag att mat, det ville jag jobba med.
Och ganska duktig var jag ju tydligen ochså.

Sökte och fick jobb på Stena line (båt, det var ju skitkul att jobba på trodde jag med min erfarenhet från lyxbåtarna på Kanalen), vickdagarna  på Stena bestod av långpass på dem "vita båtarna" d.v.s Stena Danica och "Juttan".
Jäklar så många räkmackor jag har gjort i mitt liv. Fy vad tråkigt det var. Men jag vet exakt hur mycket räkor som är 80 gram.
Trivdes aldrig där utan sökte till en mindre lastbåt,det var bara att köra hårt tyckte jag.

Och oj vad kul jag hade på Stena Scanrail.
Lagade mat till en besättning på sådär 30 man och till chaufförerna som skulle över från Fredrikshamn till Göteborg och vice versa.
Dessa chaufförer glömmer jag aldrig.
Framförallt de danska chaufförerna var feta, lata och otrevliga. Övriga var bara tråkiga.
Försökte man liva upp de grå pannbiffarna med lite grönt fick man veta att man levde.
Fett och framförallt MYCKET av allt skulle det vara.
Men gud så kul vi hade där i byssan, jag lagade mat precis som jag ville och bakade kakor däremellan.
Jag skryter nog inte om jag påstår att jag blev populär bland besättningen.

Efter att hankat runt några år kom jag ändå fram till att jag absolut inte ville sluta som en kedjerökande, fet och (förmodligen) bitter kockkärring på lastbåt.
Åren ombord hade iallafal haft det goda med sig att jag stött på en mängd olika mat och produkter, jag fick ju själv handla in det jag ville för att kunna laga  maten jag ville.
Jag hade då stött på en del risiga produkter och förbluffats över hr fantasilöst det mesta var.
Kom fram till att jag skulle vilja jobba med att ta fram nya produkter inom livsmedel.
Fanns det någon sådan utbildning?

Jodå. Det fanns en KY utbildning i Skara. Flyttade därför till Lidköping (hallå SKARA kunde man ju inte bo i)
Iochförsig blev man inte utvecklare men väl livsmedelstekniker. Jag hade tur och fick med hjälp av en förstående rektor, skräddarsy utbildningen så jag fick vara ute och praktisera på utvecklingsavdelningar inom livsmedelsindustrin.
Jag brann för produktutvecklingen och kan tacka bl.a Frebaco kvarn, för att jag fick vara med om ett par riktigt lyckade projekt, som alla ledde till att jag efter utbildningen, fick ett vikariat på  en utvecklingsavdelning på ett bageriföretag i Göteborg. Det var väl här någonstans man växte upp ochså. Sent ska syndaren vakna (mycket roligt uttryck tycker jag).
Av en slump såg jag en dag en annons om att OLW sökte produkt&processutvecklare.
Sökte jobbet, efter två extremt svettiga interjuver (den personalchefen var nog den mest osympatiska jag stött på någonsin), fick jag reda på att jobbet var mitt.
Ett drömjobb som jag såg det. Bara det att jag var tvungen att flytta till Värmland.
Tiden på OLW innebar pendlande fram och tillbaka till Filipstad (hallå FILIPSTAD kunde man ju bara inte bo i), tidiga mornar med start kl. 08.00 prock med provsmakning av chips, ostbågar och andra snacks som jag och Len- Marie laborerade med.
Vi reste utomlands på utvecklingsresor och marknadsmöten.
En omtumlande tid som till slut gjorde att jag kände mig otillräcklig. Jag insåg att det var dax för en ny period i mitt liv, en lugnare tid med mer tid för hem och familj.
Äventyren lockade inte lika mycket längre och jag började på Anticimex i Karlstad istället.

Och nuförtiden är det enda jag bakar kladdkaka. Och rörihop en och annan historia här på bloggen.
Snart är det ochså dax för att experimentera ihop bebismat.

Det är spännande nog, iallafal just nu.

Ps. kortet är ifrån bungy jump i Queenstown, NZ, millenieskiftet.