Det är bara en hund, tänker många. Dem flesta som tänker så har aldrig haft en hund (eller för den delen något annat djur) och har aldrig fått känna på vilket starkt band som kan bildas mellan hundägare och hund.
Sixtens historia (eg Run on Top Mumin) började 20031208. Jag kommer inte ihåg riktigt vad som gjorde att vi fastnade för rasen, men vet att jag gillade uttrycket "mycket hund i liten förpackning". Så här i efterhand kan man ju skratta ironiskt åt det, jag tror få förstår vad detta uttryck egentligen betyder.
Vi fick lära oss den tuffa vägen, i form av ledarskap som tyvärr inte alltid var det lättaste att lära sig- eller att lära, en hund som Sigge.
Nio veckor( och flera besök till kenneln i Motala) senare hämtades Sigge hem till Lidköping. Han var minst i sin kull och helt vit. Väldigt söt givetvis.
Vi kämpade med att få Sigge rumsren, det tog nära 2 år! Ofta bars han under jackan första året, han var liten och fantastiskt charmig, vilket ofta påpekades av alla som fick syn på honom. Utanpå syntes det ju inte vilken liten jakthund med kamplusta, han egentligen var. Tidigt märktes dock det hårda temperamentet. Ofta fick man tvinga ned honomn i sängen med hans ena öra i munnen tills han pep.
Vi trodde nog vi var tuffa nog när det gällde uppfostran men så här i efterhand inser man ju att så var det förmodligen inte.
Parson russel är en grythund och oavsett vilka linjer kenneln avlat på, är det hårda sättet ett grundbeteende för rasen och nödvändig för en självständig jakt i gryt. Där syftet är att fixera grävlingen i grytet, i väntan på jägaren. Fakta som kenneln borde låtit oss vara mer uppmärksamma på.
Under Sigges första sommar kom startskottet (bokstavligt talat!) för hans skotträdsla.
Det var "hjulafton" och fyrverkerier, Sigge var med mig i tvättkällaren, smet ut på motorleden mellan målaregatan och järnvägen. Jag letade förtvivlat i ett par timmar och kontaktade polisen, säker på att han var överkörd. Det visade sig dock att ett par hittat honomn nere på en väg ned mot vattnet, vettskrämd.
Som så många gånger senare hade han tur Sigge, som kom undan med livet i behåll.
Endast ett par månader gammal hoppade han ut i isvattnet i Lidan, då han fick span på några änder.
Jag blev chockad av att en sån liten valp kunde vara så tuff! Men det var ju precis så han var Sixten, det skulle jag många gånger få prov på.
Vi tog en valpkurs, det gick jättebra och Sigge charmade många. Vi började grundkurs men då det var fullt ös på närliggande skyttebana gick inte den att fullfölja. Vi försökte vänja Sigge, men det gick aldrig riktigt även om han ännu inte visat sig aggressiv eller så vansinnigt rädd som han gjorde sista åren.
En lustighet han hade under sitt första år, var att plocka upp tuggumin på marken för att sedan spotta ut dem;).
Se min gamla insändare:
http://old.parsonklubben.se/minparson/Minparson.aspx?parsonid=22
Jag pluggade i Skara dem år jag bodde i Lidköping och kommer ihåg hur först jag sedan en annan klasskompis och sedan Anna Westin, skaffade valp. Olika raser. Vi hade med oss jyckarna till skolan ibland. Kul hade vi!
En dag efter skolan, hittade jag honom när han satt i sig allt levergodis i lådan på sin bur.
Alldeles knottrig om den tjocka magen var han;). Annars var Sigge inget matmonster som ex en labrador kan vara.
En kul grejj med honom var att han i många år, även sista åren men då var det mer på hans villkor, var otroligt kelig och oftast ville vara riktigt nära, hud mot hud skulle det vara.
Helst ville han bli buren på med tassarna runt ens hals. Visst, nu när man är efterklok, kan man ana att detta inte skulle tillåtits då detta beteende av oss, kunde tas som underkastelse.
Sigge låg varje kväll i mina knäveck i soffan, de första åren fick han även sova i vår säng (se tidigare komm. ovan ang. underkastelse). Det var först sista åren han blev mer argsint och morrade när man råkade lägga sig lite "på honom".
Då var det "jävla hund" som slank ur en, men det var svårt att vara arg på honom någon längre stund.
Sigge var en tålmodig jycke. Han satt snällt alldeles tyst utanför affären, spelade ingen roll hur länge man var borta. En natt hade Dan varit ute och rumlat runt, satt sig i soffan, släppt ut Sigge som smet (vilket faktiskt inte hände så ofta) men sedan somnat i soffan. Flera timmar senare fann jag Sigge utanför dörren. Svagt krafsande, kraftigt nedkyld ( mitt i vargavintern som var 2009). Då hade han suttit där bra länge.
Jag kan inte räkna upp alla gånger jag gråtit ut i Sigges päls, skrattat åt hans alla tokigheter eller skällt åt hans dumheter. Det finns många historier, vissa har jag glömt, andra förträngt. Men några kräver att få berättas, även om det kanske bara är jag som blir berörd. Trots allt är det bara en hund vi pratar om eller hur? Ibland undrar jag om han kanske inte var lite människa ochså, vi säger väl det.
Just nu känner jag bara tårar i ögat och sorg i hjärtat. Jag tittar bort mot hans tomma korg, ser hans alla tusen vita hårstrån på mattan på golvet. Förväntar mig att se han plira mot mig från trappan där han brukade ligga. Men allt jag ser är dem inre bilderna av hans sista minuter hos veterinären igår.
Idag blir det därför inga mer berättelser om Sixten eller kanske alls mer.
Sigge, du lilla hund som präglat mitt liv så mycket, tack för åren du gav och allt du lärde mig.
R.I.P Sigge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar